Posted on

Att annonsera eller inte annonsera?

Många annonsörer sitter nu och funderar över vad de skall göra i detta nya och osäkra landskap. Det är ingen avundsvärd position, och det finns en mängd faktorer med oväntad och potentiellt stor påverkan.

Mitt i allt att ta i beaktande finns det ett par grafer som jag tror kan vara relevanta i beslutsunderlaget.

IPA har visat ett statistiskt samband mellan spendering på reklam och tillväxt i marknaden. Kortfattat kan man säga att om din andel av reklamvisningarna  i branschen är högre än din marknadsandel, så kommer din marknadsandel statistiskt antagligen öka. Om Volvo har 20% marknadsandel, och står för 30% av alla reklamvisningar för bilvarumärken i Sverige, så kommer deras marknadsandel öka. Om de står för 10% av visningarna kommer marknadsandelen minska.

Att det är andelen av de totala reklamvisningarna som ger effekt är ju också intressant när man betänker att det finns indikationer av att totala reklaminvesteringar kommer mattas av eller flyttas till senare på året. Här kan ju då den marknadschef som håller i sin annonsering medan hens konkurrenter bromsar finnas en möjlighet till att få en högre share of voice till samma kostnad.

IPA har också visat att det finns en viktig del av reklam som inte främst driver effekt just nu. Medan taktisk, säljdrivande reklam kanske missar målet just nu när folk sitter i hemmakarantän, så finns det varumärkeskommunikation som snarare handlar om att skapa preferens, att få folk att vilka betala mer för produkter. Denna kommunikation når sin effekt över längre tid, generellt talar man om att detta bör utvärderas på mer än sex månaders sikt. Även om reklam med ”köp nu”-budskap kan vara krontraproduktiv för vissa branscher, så kan reklam som bygger varumärke tjäna ett syfte: man sår nu, för att skörda när saker återgår mer till det normala.

 

Sammanfattningsvis:

  • Den som spenderar mer på reklam än sin marknadsandel kommer att växa.
  • Generell oro kan minska totala annonseringen på kort sikt vilket gör det enklare och billigare att få en hög share of voice.
  • Varumärkesbyggande kommunikation har sitt största värde på lång sikt (över 6 månader) och kan därmed bygga värde även om konsumtionen är låg här och nu.

Det finns såklart inga perfekta modeller, och ingen vet hur lång och stor påverkan Corona kommer ha på samhälle och ekonomi. Men dessa modeller kan vara relevanta att fundera över innan man fattar beslut om annonsering.

 

Om detta, och mycket annat relevant, har kollegorna på Dentsu skrivit i en kort, koncis och tydlig PPT som finns här nedan.

 

 

Posted on

Godhjärtade varumärken i Corona-tider?

Jag skrev nyligen ett blogginlägg på Econsultancy där kontentan var att CSR-tänk bör initieras på styrelsenivå, inte på marknadsavdelningen (eller reklambyrån för den delen).

Marknadsföring handlar om att maximera ett företags vinst med alla verktyg tillgängliga inom de gränser som fastställs av ledning, ägare (och lagen). 

En logisk följd av detta blir att ett företags hållbarhetsstrategi måste komma från styrelsen eller ägarna. Det måste förmedlas till marknadsavdelningen (och andra avdelningar) att företagets ägare vill driva en hållbarhetsagenda, även om det är på bekostnad av tillväxt.

Varumärken som Patagonia och Toms Shoes är exempel på att låta syfte att styra den övergripande strategin och därmed sätta ramar för marknadsföringsteamet.

Så vad händer om det inte finns några sådana gränser? Två möjligheter;

Om hållbarhetsinitiativ kommer från marknadsavdelningen eftersom det är det bästa sättet att skapa tillväxt för företaget, är det inte hållbarhet, det är bara marknadsföring (och potentiellt woke washing). Initiativen blir verktyg för positionering eller för att få PR-uppmärksamhet.

Om hållbarhetsinitiativ härstammar från marknadsavdelningen trots att de inte är det bästa sättet att skapa tillväxt för företaget är det suboptimering, går emot marknadsförarnas uppdragsbeskrivning och går mot ägarnas intressen.

Båda dessa typer av aktivitet illustrerar problemen när du har en åtskillnad mellan reklambudskap och övergripande företagsstrategi.

Mark Ritson argumenterar frekvent mot skenheligheten i att företag som försöker visa upp godhjärtade initiativ medan den underliggande affärsmodellen är mer krass. Ett exempel är Cadburys som gjort kampanjer både mot rasism och kommersialism (sic) samtidigt som de använder avancerad skatteplanering för att undvika att bidra till statens ekonomi.

Detta har så klart en relevans nu i Corona tider. Det finns ett slags skala i mitt sinne, där de bästa företagen är de som skänker varor eller på annat sätt bidrar och inte ens skriver om det på sin facebook-sida!

Nästa nivå är de som skänker aktivt, men gör litegranna väsen av det. Kanske mest kommunicerar det internt. Eller låter externa medier själva luska reda på det.

Och sen finns det varumärken som Brew Dog.  Som hotar att reducera löner för arbetarna på bryggeriet.. Som inte tänker bidra till samhället utan att minsann få med en snygg logga på handsprits-flaskorna.

Börja med att tänka på hur ni kan göra nytta. Börja inte med att tänka hur pressreleasen ska se ut. Var inte som Brew Dog.

Update: Efter jag skrev detta har Mark Ritson skrivit en vass text i ämnet. Läs den här.

Posted on

Förutfattade meningar

I can’t believe it’s another SAS reklamfilm blog post. Nåja, tänkte ta detta kortfattat.

Många har analyserat varför SAS-reklamen är ett misslyckande. 

Några (färre) har analyserat varför den är lyckad. 

Detta vet vi:

  • 11 000 Sverigevänner, uppblandade med ryska troll och vanligt folk har klickat ”tumme ner” på Youtube
  • Några hundra har kommenterat negativt på SAS FB-sida
  • Ett stort antal kommunikationskonsulter har kommit med analyser
  • En handfull kulturskribenter har inkommit med recensioner
  • Ett gäng totala idioter har bombhotat reklambyråns kontor.

Men de övriga 99,8% av SAS potentiella målgrupp har inte sett filmen. Filmen har inte synts i breda kanaler, den har inte arbetat upp vare sig räckvidd eller frekvens, den har definitivt inte fått ligga ute så länge att man kan utvärdera den kopplat till mätningar av effekt på varumärkespreferens.

 

VI VET INTE OM DEN FUNGERAR ELLER INTE.

 

Då vi kanske ska avvakta lite med att analysera varför den inte fungerar.

Posted on

Värderingarna och reklamen

Ibland pratar jag om framtiden med min sexåriga dotter. När dessa samtal kommer in på det här med familj säger hon ibland:

– Jag undrar hur den killen eller tjejen jag kommer bli kär i kommer se ut.

Det där gör mig alltid glad. Att det är så naturligt för henne att kärlek kan ta olika former och inte behöver följa traditionella mönster.

Men det är ju jag det.

Sen går jag till jobbet och jobbar med reklam och marknadsföring. Marknadsföring definieras som alla aktiviteter ett företag sysslar med för att skapa intäkter. Det är liksom marknadsföringens jobb.

En del av marknadsföring är kommunikation, eller reklam. Reklamens roll är att skapa uppmärksamhet, och sedan peka på varumärket och produkten.

Självklart är reklamen också med och formar värderingar i samhället och här inträder en potentiell konflikt. Reklam som är effektiv i att fylla sitt syfte (uppmärksamhet -> varumärke/produkt för att bidra till intäkter) kan gå emot de värderingar jag tror är viktiga i vårt samhälle. Och som motsats kan kampanjer som skapar positiva vibbar i samhället kan göra ett uselt jobb i att driva intäkter.

Sen är det ju också i dessa tider högst subjektivt vad som är positiv utveckling i samhället.

Det finns en hel del kritik idag mot att idealistiska reklamare tappat fokus på reklamens viktigaste jobb, att maximera intäkter. Vilket såklart är ett allvarligt problem. Gör inte reklamen sitt jobb är det ju slöseri med kundens pengar.

Men man kan samtidigt inte säga att det är omöjligt att göra kommunikation som både skapar något bra i samhället OCH driver intäkter. Det går inte att automatiskt säga att reklam med ett syfte är dålig. Kopplat till det kan det vara viktigt att också tänka på vilken roll reklam kan spela mot andra intressenter än just kunder (anställda, ägare, distributörer, lagstiftare etc).

Jag tror det viktiga är att kunna hålla isär de två aspekterna på reklam, att utvärdera dem separat och att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att inte vara för kategorisk utan mer resonerande. Och nog måste det gå att försöka få med sig budskap in i reklam, så länge man känner att man inte kompromissar med reklamens grundläggande syfte?

Nåja, det om detta. Här hade jag tänkt länka till SAS nya film om hur nyfikenhet på omvärlden skapat kärnan av vår skandinaviska identitet. Men den har plockats ner pga hatstormar.

Posted on

List-listan för 2019

List-listan

O-er-hört många listor över de viktigaste händelserna inom reklam/kommunikation/digitalt/media sammanställs i detta nu världen över. I ett utslag av megalomani och lättja tänkte jag strunta i att skapa en egen lista, utan het enkelt lista andra listor.

Marketing Week Moments of the Decade

Omfattande, bred, välskriven lista över det viktigaste under 2010-talet. Långläsning. Lite tyngdvikt på UK men överlag finfin lista.

https://www.marketingweek.com/marketing-moments-of-the-decade-part-one/

https://www.marketingweek.com/marketing-moments-of-the-decade-part-two/

https://www.marketingweek.com/marketing-moments-of-the-decade-part-three/

Carats 10 trends för 2020

Dan Calladine på Carat i UK har skrivit trendlistor sen Dackefejden. Detta är ju en utblick mot 2020 snarare än återblick, men välstrukturerad och pedagogisk. Mycket medie-fokus såklart.

https://www.slideshare.net/NextGenerationMedia/carats-10-trendsfor2020

Mashables 15 Memes that defined 2019

Titeln är ganska självförklarande.

https://mashable.com/article/memes-that-defined-2019/

AdAges 13 most overused celebrities of the decade

15 mest överexponerade kändisarna i reklamsammanhang. Amerikansk kontext. Utan rangordning, listas i alfabetisk ordning.

https://adage.com/article/year-end-lists-2019/advertisings-13-most-overused-celebrities-decade/2221946

The top apps and games of the 2010s

Noll överraskningar på den listan. Kanske listans svagaste lista.

https://techcrunch.com/2019/12/16/the-top-apps-and-games-of-the-2010s/

Holmes Reports Top 10 Campaigns Of The Decade

Paul Holmes tycker om allt från #LikeAGirl till tyska anti-nazist kampanjer. Eklektiskt.

https://www.holmesreport.com/long-reads/article/always-likeagirl-tops-our-top-10-campaigns-of-the-decade

AdAge 10 Agency Review Horror Stories From The Past Decade

10 hemskaste Pitch-berättelserna från 10-talet. Lika delar sorglig och underhållande.

https://adage.com/article/year-end-lists-2019/10-agency-review-horror-stories-past-decade-told-agency-execs/2221536

 

 

Posted on

Peloton vs gorillan

Den 31 augusti 2007 släpptes Fallon London sin reklamfilm för Cadbury på brittisk TV. Det finns mycket att säga om den reklamen: Tanken på att skapa något ”viralt” var såklart på agendan på den tiden. Det var en reklam som gick rakt på en emotionellt anslag och helt och totalt struntade i produkten. Det var ett spännande sätt att bredda målgruppen och hitta på något nytt efter att tioårigt (sic) sponsorskap av Coronation Street.

Men framförallt är det en universell feelgood-filmsnytt. Den ger en varm känsla i magen. Jag har ännu inte träffat någon som tycker illa om den, som inte drar lite på smilbanden när trummandet börjar.

På samma sätt som det finns reklamer som är så bra att de sträcker sig utanför målgrupp och kampanjperiod, finns det sådana som är så dåliga att de får större effekter. För det mesta är mönstret att ju de hårdaste bedömarna av reklam är reklamare själva. Konsumenter bryr sig mycket lite om reklam, och andra stakeholders i annonsörens ekosystem (ekonomi, styrelse, HR och konkurrenter) har gärna åsikter, men är sällan alltför dömande. Men ibland så.

Peloton tillverkar en uppkopplad träningscykel med en stor skärm. På skärmen följer man spinningklasser, och man trackar sina framsteg digitalt. Inför julen i år har de släppt en reklam som är en slags sexistisk blandning av kroppshets och Black Mirror-dystopi. Den är så cringeworthy att den blivit viral av helt fel skäl.

Detta händer med flera kampanjer såklart, och för det mesta resoneras det att ”all publicitet är bra publicitet”, en argumentation som jag tror baseras på ett ganska kortsiktigt tänkande.

Hur som haver. Peloton har lyckats tillverka en film som är så dålig att inte bara reklamare reagerat. Filmen är så pinsam, märklig och obehaglig att självaste aktiemarknaden reagerat. Efter filmen släppts rasade aktien 9%. Det finns inga faktafel eller olagligheter i den. Den är bara så dålig att hela världen reagerade.

Det finns hopp om mänskligheten.

Posted on

The CMO Mandate Paradox

A lot of discussion in recent years has been around too much allocation of comms spend going towards tactical and digital activities. While some point to the lobbying muscle of Facebook and Google, and some say the blame is on an industry too focused on being trendy, there is one thing few focus on: the lack of hierarchy in marketing today.

Generally, most people in digital advertising are not evil or sinister. They are just trying to maximize the value of clients budgets in relation to some given KPI:s. In the tactical space, they are doing their best efforts. And if their client contact offers them a higher budget, well hey, someone on the client side has probably done some diagnosis and strategy work to support that allocation of budget.

The same goes for the people at the media agency, the creative lead agency, the performance agency and the agency working with retail. They all maximize the value of their field, and the overall strategy is not their responsibility.

But what if there has been no overall strategy at all?

If there is no conductor, each member of the orchestra will just start playing louder and louder. Even the best violinist in the world has difficulty finding his or her role in an orchestra without sheet music or a conductors’ guidance.

And even if it was possible for that violinist to learn in detail the relative roles of every instrument in the libretto, that would just be inefficient: The main idea of having a conductor is to not have to make all 90 musicians learn the overall picture in detail, but allow them to become specialists. And at the same time to allow the conductor to focus solely on conducting, being able to control every section of the orchestra and to make them work together to create beautiful music.

As different disciplines within marketing are playing their individual tunes, we risk missing out on synergies. Also, if there is no conductor with an overview of all elements, people risk trying to impose learnings and models relevant to one discipline to others, even though they do not apply there. While the insights from Binet & Field regarding a trend of over-investment in digital is true within comms, it may not apply to product development or distribution. While new digital KPI:s and A/B testing can be relevant for tactical comms, it may be all wrong when it comes to branding.

What might then be the ground for a development with more siloed disciplines within marketing? To my mind three interconnected trends drive this development:

  • A lack of mandate for overall orchestration of the things that drive growth
  • An increased focus on short term profits
  • The fear of missing out on new trends and technologies

Marketing is traditionally a discipline encompassing all activities that generate money to a company. As outlined by Mark Ritson et al there is a great importance in diagnosing your market, setting a strategy, and then executing that strategy across both Product development, Pricing, Promotion (comms) and Place (distribution). With a helicopter view across all these elements, you can see how they interact, make informed trade-offs between different initiatives, and work long term.

However, recently CMO:s have lost a lot of control in this area. When Dentsu surveyed 1000 CMOs across the globe, many of the top responses indicate decreasing control: Lack of integration, insufficient control and competing agendas with the rest of the C-suite are all key challenges for implementing the marketing strategy.

As summarized in the very pertinently titled article Why CMOs are only lasting as long as Spinal Tap drummers: “First, finance officers took away pricing. Then, strategy officers who took away market analysis and strategic planning. Product officers took away product. Operations and logistics officers took away distribution. Sales officers took away sales.”

So the mandate of the marketing function is diminishing. At the same time, the same function is still responsible for growth, a paradox that some say may be the cause of CMO:s being the most short lived members of the C-suite. This leads to the second underlying cause of the marketing cacophony: Short termism.

There are a lot of reasons that we are getting more short term focused. Stock markets looking at every quarters sales figures is one driver. Another is the influx of more and more short-term data claiming our attention. On a larger scale, some say that we are in a midst of a global trend across not only marketing but society at large where we are more tactical, and data focused.

The short term focus leads to wanting to maximize the value in each channel or discipline straight away, without taking time to see how such a push affects the bigger picture. “Can we save money in distribution by going digital – let’s do it! How does the loss of physical outlets affect our service level and premium brand position? Dunno, that’s not my responsibility and I don´t have time to check.”

Digitalization, in turn, leads us to the third Horseman of the marketing Apocalypse; FOMO.

From Apps to social media to the current day holy grails of AI, AR and Agile, there seems to be and increasing trend in wanting to be part of the latest marketing trends. And as digitalization adds new needs, new expertise is needed, the traditional lead agencies lose their grip of the overall picture. Social Media agencies, performance agencies, digital agencies take control of different aspects of the puzzle. And perhaps a CMO is too afraid to reveal a lack of understanding to take charge. Better let some new CXO take charge of that new thing.

That is why we end up with a lack of central leadership. And as a consequence of that void, the different instruments in the orchestra start riffing on their own solos. Suddenly the “CSMO” and the social media agency start developing their own diagnosis and strategy, diagnosis and strategy based only on achieving their siloed KPI:s. The Head of Product Development develops his/her own view of the world and strategic prioritizations, perhaps even finding a target group definition that suits the product developments. And then you end up with TikTok Strategies, retargeting marketing that destroys brands, too much consumer centricity in branding, not enough consumer centricity UX, and a general lack of consistency across disciplines and time.

So what might be the remedy? It probably comes down to a clear division of labor: As the complexity of the marketing game increases, each player needs to understand the overall picture, understand what role their instrument plays in it, and at least have some rudimentary understanding of what roles others are playing. Getting a bit humble. If you say; I am fully aware I only play one of many instruments, but this is how I think mine should be best played, is so much more graceful than saying THIS IS THE TRUMPET LET’S PLAY MORE TRUMPET.

  • People in digital/social media: Binet & field DOES show we have gotten too tactical
  • People in traditional brand building: There ARE interesting new channels and formats within digital that can play a great role in tactical advertising
  • Comms people: Outside of Comms, digital DOES have interesting potential within the extended product experience (CX) and distribution
  • People in media tactics: Sometimes the value of consistency MUST trump channel adaptation
  • People in branding: Sometimes a channel I so relevant it CAN warrant doing some adaptation to fit messaging
  • Etc

As for the role of overall vision, the CMO probably needs to take more charge in the boardroom – by leaning on the science behind marketing and getting more savvy in new technologies and buzzwords coming along. Understanding how these things can contribute to growth is key to arguing they should be subordinated to the growth agenda.

There is no shame in doing great tactics. But it should not be confused with strategy. There is no shame in being the greatest violinist in the game. But that skill should not be confused with – nor substitute – the need for orchestration.

Posted on

Lemon – hur reklamen tappade sin kreativa sötma

Att tänka holistiskt och emotionellt, att bygga en dramaturgi, väcka känslor och locka till skratt, det är saker som man relaterar till höger hjärnhalva. En ny studie visar att den här typen av approach är på nedgång i vår alltmer effektiviserade, strukturerade och optimerade samtid. Samtidigt är detta allt mer marginaliserade tänkesätt just det som samtida forskning visat mest effektivt för att skapa värdebyggande reklam.

Detta är temat för en ny studie som heter ”Lemon – How the advertising brain turned sour”, författad av Orlando Wood. Det är meriterade IPA, The Institute of Practitioners in Advertising, som står bakom denna nya publikation. IPA står även bakom ”The Long and Short of It”, en av de viktigaste studierna från de senaste 10 åren, som visar på riskerna med att överfokusera på kortsiktig, taktisk kommunikation.

Efter att ”The Long and Short of It”, visat vikten av att göra långsiktigt fokuserad och emotionell kommunikation, blir nu Lemon en breddning av perspektivet som visar hur denna trend påbörjat för länge sedan, och hur den inte bara fått sitt uttryck i reklam utan även i andra delar av vår kultur. Tidigare forskning har tydligt visat att marknadsförare generellt blivit alltför taktiska, konkreta och kortsiktiga för sitt eget bästa. Driva kortsiktiga klick och försäljningar, att agera på data och ta fram ”rätt budskap vid rätt tidpunkt till rätt mottagare” har skett på bekostnad att sticka ut, att skapa känslor och att bygga varumärke. Statistik visar hur detta fokus har minskat reklamens effektivitet.

 

Lemon sätter då denna rörelse i ett större perspektiv, genom att visa hur detta är en del av en större rörelse inom samhället; Hela den västerländska kulturen är på väg att bli datadriven, trygg, strukturerad och tråkig. Det är svårt att rabbla alltför många exempel utan att låta gubbig, men musik idag är rent statistiskt mer repetitiv än för 40-50 år sedan, där refrängen (det enkla verktyget för att bli ihågkommen) upprepas allt fler gånger per låt. Musik har blivit allt mer professionaliserat med tydliga formler för vad som ger en hit, inte minst underbyggt med snabb realtidsdata från Spotify.

 

Och filmer följer också en allt mer ”trygg” väg, där en ökande andel av alla filmer är uppföljningar i en serie eller tillhör en franchise som t.ex. Frost, Bond eller Batman. TV-program blir i allt högre utsträckning dokumentärer eller tävlingsprogram med tydliga regler, på bekostnad af ”friare” program.

Lemon tittar också längre bakåt, med hjälp av tidigare forskning från Iain McGilchrist. Denna visar att trenden kring om höger eller vänster hjärnhalva är det som är styrande i samhället pendlar över tid. Ända sedan romartiden har pendeln svängt fram och tillbaka kring vad som ses som viktigast, det vackra eller det rationella.

Och om samhället i stort nu är inne i en trend mot mer rationellt tänkande så står naturligtvis inte byråvärlden opåverkad. Gör man en bedömning av TV-reklamen i brittisk TV över de senaste årtiondena, märker man hur reklam med ”vänster hjärnhalva-fokus” tar en allt högre andel av reklambreaken.

Hela resonemanget kring höger och vänster hjärnhalva är ganska omstritt och inte så vetenskapligt som man kanske kommit att vänta sig saker från IPA. Men bortsett från den detaljen är det ett väldigt intressant resonemang att bredda tanken kring att vi blir alltmer analytiska och stela i samhället. Att knyta denna trend till kulturella faktorer snarare än bara teknologiska ger en bredare förklaring, men öppnar också upp för andra tankar om hur man motverkar problemet. Hur bygger vi en byråkultur som motverkar ett allt för starkt fokus på det logiska? Reklamgurun Rory Sutherland har sagt

Why are creative peoples’ ideas are always audited by structured people, but structured peoples’ ideas are never audited by creatives?

Ett tänktvärt citat som sätter fingret lite på det studien visar.  Lemon en väldigt spännande studie, och med stor säkerhet en tankemodell vi kommer prata mycket om i branchen kommande år.

Posted on

Brando, påfåglar och reklamtävlingens nya nytta

Jag tror starkt på att utforma en strategi innan det taktiska arbetet tar vid. Först skriver du ett manus, sedan rollbesätter du. Så innan du undersöker vilken ny teknik du kan utnyttja, vilka mediekanaler du ska synas i eller vilken kreativa PR-idé du ska välja – utgå från ditt manus och se vilken roll dessa saker kan spela. Och på samma sätt som Marlon Brando gick från att vara perfekt som ung rebell i Storstadshamn, till att vara ett lika perfekt patriark i Gudfadern, kan också olika marknadsföringsverktyg skifta roll över tid.

Den fysiska butiken har historiskt sett alltid spelat en viktig roll för distributionen. Det som Kotler kallade ”Placering”, eller ”Fysisk tillgänglighet” om du frågar Byron Sharp. I vår tidsålder, när global e-handel regerar, har den fysiska butiken skiftat roll och blivit ytterligare ett verktyg för varumärkesbyggande, snarare än för distribution. Rory Sutherland förklarar det bra när han säger att i en värld med stort utbud och begränsat förtroende har ”verklig” ett stort värde. Det är varumärkesversionen av en påfågels uppseendeväckande fjäderdräkt; ett extremt otympligt sätt för att få uppmärksamhet, som måste innebära att det som gömmer sig under fjädrarna är något riktigt bra. Förr kunde man se produkter märkta med epitetet ”Känd från TV”, en kvalitetsstämpel som med moderna ögon blir nästan löjeväckande, men ett klassiskt exempel för nämnda påfågelteori.  Idag är Daniel Wellington, Warby Parker och Amazon alla exempel på varumärken som öppnat fysiska butiker trots att de är digitala i grunden.

Olika typer av marknadsföringsaktiviteter får alltså nya roller över tid. Ett fenomen som helt verkar ha tappat sin ursprungliga roll är reklamtävlingarna. Peter Field har gjort en hel del analyser som visar en sjunkande korrelation mellan ett varumärke som vinner internationella reklampriser och hur samma varumärke presterar på marknaden. Detta innebär att reklamprisets roll som en indikator för att kreativitet levererar ekonomiskt värde, kan ifrågasättas.

Det finns två tankeströmmar som försöker ge svar på denna utveckling. En är centrerad kring reklamens kortsiktighet idag, digitaliseringen och bristen på långsiktigt strategiarbete innebär att vi fokuserar för mycket på omedelbar ROI snarare än långsiktigt värdeskapande. Den andra har att göra med att yrkesutövarna i reklambranschen är alltför fokuserade på att skapa syftesdriven reklam. Och när man kombinerar dessa två trender innebär det att vi ser fler kortsiktiga, syftesdrivna ”stunts” vinna priser, snarare än traditionella varumärkesbyggande långsiktiga kampanjer..

Om det är något beteendekonomin och dess läromästare (som Thaler och Shotton) lärt oss, så är det att människor följer sin magkänsla. Det är ganska meningslöst att argumentera för hur vi tycker att reklamtävlingar borde fungera – de kommer alltid reflektera de värderingar som branschen bär på. Data från Dentsus CCS-databas visar att personer som arbetar med reklam i Storbritannien är 58% mer intresserade av att köpa produkter från etiska varumärken än befolkningen i stort. De är 39% mer oroliga för miljön än genomsnittet. Det kommer påverka vilka budskap de vill ha med i en kampanj. Och kortsiktigheten i branschen är en helt naturlig effekt av den överväldigande mängd korttidsdata som konstant genereras gratis, i kontrast till svårigheten att hitta och mäta bra långsiktiga KPI: er.

Så vad är nästa steg? Om de stora reklamtävlingarna inte visar oss reklamens förmåga att skapa kommersiellt värde, vad är det då dess roll?

Jag tror att reklampriserna fortfarande har en roll att spela när det kommer till varumärkesbyggande. Men att det snarare är arbetsgivarens varumärke som står i fokus än dess kunder. Påfågelteorin är såklart även närvarande inom employer branding.

Reklamtävlingarnas nya roll kan bli att visa vilka byråer och varumärken som investerar i att göra arbete som uppskattas av branschkollegor. Det signalerar att byrån förmodligen är en roligare plats att arbeta på. Och om de gör arbete som är anpassat efter reklamproffsens moraliska kompass har de större chans att locka fler av dessa reklamproffs till sina lokaler. Syftet med att vinna priser blir förmågan att rekrytera kreativa och progressiva talanger.

Det blir därefter byråns ansvar att facilitera denna nyrekryterade kreativitet, på ett för sina kunder kommersiellt hållbart sätt. Och i kanske 2-3 projekt per år låta kreativiteten gå bananer, så att säga. Dessa 2-3 potentiella prisvinnande kampanjer hjälper därefter till i den framtida rekryteringen av nya kreativa talanger.

Och även om dessa kampanjer har liten bäring rent marknadsekonomiskt kan upphöjandet av syftesdriven kommunikation på lång sikt initiera viktiga diskussioner om t.ex. jämställdhet och hållbarhet, vilket givetvis är bra. Det kan också vara ett showcase för experimentell och nyskapande kreativitet, som inte driver värde idag men kan vara intressant i framtiden. Detta går ifrån det ursprungliga syftet med utmärkelsen. Det förstör  Peter Fields statistiska modeller, och kan också tolkas som ett tecken på att marknadsföring som helhet vandrar en farlig väg framåt. Men det kan också tolkas som att reklamtävlingar får finna en annan roll.

Människor kommer fortsätta vara människor, vi kommer fortsätta bete oss som vi gör. Och istället för att tvinga en åldrande Brando att fortsätta spela ung barbringad hamnarbetare, borde vi låta honom spela den roll han passar för.

Posted on

Does innovation play a role?

In 1994, the success of Dumb & Dumber (Box office close to 250M USD) had a lot to do with the performance of Jim Carrey. In that same year, John Travolta made an iconic comeback role from a career slump with his iconic portrayal of Vincent Vega in Pulp Fiction (box office 220M). I think it would be safe to say that although each played their respective roles with great aptitude, they could not have switched roles and performed as well.

An even less feasible idea would be to have one of them play both roles, not to mention the idea of having one of them take on ALL roles in both productions, from lead actor to lighting assistant. Yet that is how we often look at innovation and new technology. On one side the evangelists, claiming AI/AR/Voice/Chatbots will revolutionize every aspect of marketing. On the other side the sceptics, who say this is not feasible and therefore dismiss the new thing in its entirety.

As with actors, a lot of tools within marketing can work fine in one role but be lost in another. This is true of classic campaigning (an emotional 45 second TV ad is great at driving brand but poor at driving short term conversion, DM or SEM is the opposite). It is also very true when it comes to innovation.

Over 10 000 Google hits for stuff that will change marketing forever

I would argue that innovative techniques, platforms and tools can be very useful, as long as you are careful in what role you cast them. Of course, this all relates back to the principles of strategy vs tactics. “Look at the script before to assign an actor to a role” is easily translated to “look at your strategy before implementing tactical activities”. (See  JP Hanson , Mark Ritson  among others).

So, what are the potential (tactical) roles for innovation?  On an overall level, I see a handful;

Advertising distribution channels

A very clear and concise role; Getting your message in front of consumers in efficient and effective manner. This is an area where innovation is discussed a lot, AI supported programmatic buying, new social media targeting opportunities and formats, as well as influencer marketing being topics du jour. A few words of caution

  • The new innovation happening within media channels has an impact primarily in tactical communications, rather than broad reach channels. Don’t confuse the two, as Pepsi did in 2010 when they shifted millions in TV spend to a Facebook Social Good project, loosing half a billions worth in market share to coke.
  • New channels need to have some sort of reach and need to supply relevant ad formats in order to be a significant part of media strategy. (No, Smart Speakers is not a Distribution channel strategy. Skip down to Storytelling instead

Creative fuel / Storytelling

This is an interesting segment, and something often overlooked by the sceptics. Even if a new shiny thing has no potential impact on the overall business, the media or the customer experience, it may be useful as a tool to tell a story. Look at how Amazon have used drone deliveries and stores without checkout to promote their image of them as driving the future of retail. A recent example from Sweden features a direct heating company using AI and smart speakers to talk about heating and human warmth.

 

While this involves new tech, the message is distributed through old fashioner PR, TV and online video, so no media innovation. The effort does not really involve product or user experience innovation. It is just an innovative way to tell a story. Which is not a bad thing!

(Just look at Volkswagens’ use of (very basic) door lock technology from “The Force” to tell a story about creating nice cars that fit family needs.)

Another curiosity, which has perhaps not generated anything really significant yet, is the AI creative director. Both McCann

and Lexus  have tried it, and it seems to render either fairly generic or fairly crazy stuff.

 

Product and business development

Of course, new technologies can disrupt industries and improve products, or render them obsolete. The classic case in this field is photographic film company Eastman Kodak, who went from peak at 31 billion USD value in 1996 to filing for bankruptcy in 2012. However, this is a rare and extreme case, too often taken as proof that all companies must “innovate or die”. Also, Kodak showcases a need to innovate core product offering. That does not automatically mean they needed to innovate their creative or media strategies.

CX/UX

IKEA Place. Actually useful AR, rather than just PR content. 

Another interesting field is the ecosystem surrounding a product and service, the users’ interface: support and customer service, user guides and inspiration, all things aiming to make using the product a delight.

In this field we are seeing a lot of talk about chatbots and AI, as well as mobile app developments to make the interaction with your bank/car/consumer electronics smoother. Everything from automated customer service bots to smart home IoT-apps can probably create real impact and valuable change within a relatively short time frame.

 

So, there are relevant uses for a lot of new channels, technologies and innovations in different aspects of marketing. The key thing to understand is that there is not one thing that will revolutionise everything from distribution to user experience and media. The key is to write your script first, and then examine each new thing against the potential roles it could play.