Månad: november 2017

I The Teminator, James Camerons klassiska dystopi från 1984, är titelkaraktären en effektiv men yxig mördarmaskin. Arnold Schwarzenegger gör rollen utmärkt tack vare en tysk accent, ett begränsat emotionellt register, och stela ryckiga rörelser. Hän vänder t.ex. ofta huvudet innan han vänder överkroppen när han skall vrida sig.

I och med Atlas, den senast generationen av robot från Boston dynamics, har vi i mycket längre än den situation som representers i Terminator. Atlas gör backflips, hoppar mellan lådor, vänder sig i luften med en smidighet som Arnold skulle ge sin högra arm för.

 

Svenske MIT-forskaren Max Tegmark (som jag nämnt tidigare kopplat till AI) tycker inte Atlas är så skrämmande: att man blir mer avancerad i vad hydrauliska och mekaniska system med hjälp av algoritmer för rörelse och balans kan göra är inget stort framsteg enligt honom, Den stora skillnaden kommer när vi börjar utveckla den bakomliggande intelligensen som styr vad Atlas och dennes kompisar gör.

Visserligen är inte problemet en Atlas som kan hoppa mellan lådor och göra baklängesvolter. Men utvecklingen inom AI går väldigt snabbt just nu, med datorer som slår människor i allt från gaming till medicinska utlåtanden.

När vi kombinerar ihop Atlas smidighet med den vassa intelligensen blir det riktigt intressant. Eller skrämmande. Tänk Terminator 2.

”Det finns tre sorters lögn: Lögn förbannad lögn och statistik”

Detta sade aldrig Mark Twain, trots vad alla påstår. Han tillskrev däremot uttrycket till  statsmannen Benjamin Disraeli i en biografi över denne. Vilket i sin tur också är ett felaktigt. 

Ursprunget till det mest kända citatet om statistik är lika omtvistat som användandet av statistik i sig självt. 

Det finns en diskussion om poddvalutor som har aktualiserat ämnet – i grunden en fråga om mätningsfilosofi; Mätningens syfte är stor, men mätningens metodik är större. Anser bl.a. KIA Index.

Simon Strand och Perfect day tycker tvärtemot. 

Båda perspektiven har såklart relevans och det är i dialogen mellan dem som man kommer framåt. Det handlar i grunden om det principiella mot det pragmatiska. På en principiell nivå är det såklart viktigt att man har en korrekt mätning, inte minst eftersom denna lilla byggsten som är den uppmätta podd-lyssningen sedan byggs vidare till stora resonemang om mediehusens respektive styrka, poddlyssnandes värde relativt radio, beslutsunderlag för en massa annonsmiljoner etc. Valutan och mätmetodiken är genomtänkt och uttänkt, genomarbetad och vriden och vänd på.

Men det finns såklart en balans mot det pragmatiska, inte minst på en liten marknad som Sverige där det inte finns så många stackars konsumenter att mäta upp och analysera, inte så många kampanjer att få plats med i media på ett år. Blir mätning för komplex och svårgenomtränglig så skiter man i den och går på magkänsla ändå, eftersom besväret att mäta blir för stort i relation till vad man kan tjäna på den uppmätta varan. Och förstår de som tittar på siffrorna inte vad de innebär leder de gärna till felbeslut. Och då har statistiken gått emot hela sitt syfte.

Mätning utan metodik är naturligtvis inget vidare. Men mätning som tappar sin användbarhet är lika illa, om inte värre.