En svartvit bild på Gällivare Torg får illustrera denna text. Förlåt Gällivare.
Det är helt otroligt hur tydligt återkomsten efter semestern är ett antiklimax.
Man ser fram emot styrkan i kontrasten. Kontrasten mellan ett stillasittande, passivt, närmast rent vegetativt tillstånd, och en hets och stress i pitcher, i budgetar och i att ta saker som utvecklingssamtal på ett sådant allvar att man närmast får näsblod.
Ett vanligt år brukar man beklaga sig över den där kontrasten, kokettera över den. ”Har inte fått igång hjärnan ännu och nu har jag plötsligt 300 rödflaggade mail i inkorgen”. Man suckar och stönar. Men man tycker samtidigt att det är lite skönt. Att livet berikas av kontraster. Att man får återgå till att vara en tänkande, effektiv människa som klarar av något mer än att blåsa upp en strandmadrass på en dag.
You don’t know what you’ll miss till it’s gone.
Nu finns inte den där kontrasten kvar på samma sätt. Delvis är kanske tillvaron lite lugnare: svårt att säga att pitchprocesserna står som spön i backen, färre hetsiga kunder som genast måste lösa de där projekten de prokrastinerade i juni. Men det är också svårt att ta den där uppstarten på riktigt samma bultande blodkärl i tinningen-allvar. När pandemin rasar och ekonomin kraschar kan det liksom vara svårt att riktigt lyckas elda upp sig över en ny Facebook-design eller någon Influencer-kampanj eller det förskräckliga och/eller smarta i en Åkestam kampanj med könsord.
Vardagen i ankdammen utspelar sig i ett gråaktigt skimmer, där toppar och dalar skalas av. När man bara får sitta vid vartannat bord känns aldrig Riche helt tomt, men heller aldrig helt fullt. Ingen kräks, hånglar eller slåss på en reklamgala över videolänk.
I allt detta saknar man kontraster, äkthet och den energi som kommer av att interagera med massa människor. Man saknar en vardag som är levande, och som slipper stå i relation till en pandemi.
Det handlar väl i grunden bara om att bita ihop, kämpa sig igenom detta och försöka se ljus i slutet av tunneln.
Allt prat om ”new normal”, om att allt kommer bli distansarbete för all framtid och att gamla tiders stadspuls bara kommer leva som ett nostalgiskt minne fick Jerry Seinfeld att reagera in en fin text:
Energy, attitude and personality cannot be “remoted” through even the best fiber optic lines. That’s the whole reason many of us moved to New York in the first place.
Real, live, inspiring human energy exists when we coagulate together in crazy places like New York City. Feeling sorry for yourself because you can’t go to the theater for a while is not the essential element of character that made New York the brilliant diamond of activity it will one day be again.
You say New York will not bounce back this time.
You will not bounce back. In your enervated, pastel-filled new life in Florida. I hope you have a long, healthy run down there. I can’t think of a more fitting retribution for your fine article.
This stupid virus will give up eventually. The same way you have.
We’re going to keep going with New York City if that’s all right with you. And it will sure as hell be back.
Gud vad man längtar till den dagen.