Lyxen (sic) med ett starkt varumärke

Balenciaga och Gucci har just lanserat en samarbets-kollektion som kallas ”The Hacker Project”. ”Exploring ideas of authenticity and appropriation within the fashion industry, House codes from Gucci and BALENCIAGA merge to create new interpretations of signature pieces”.

En armfäktande pretentiös koncepttext som borde höra hemma I en utställningskatalog på Etnografiska, och inte på Balenciagas Insta. Men också en ingång till en intressant frågeställning: Får man göra såhär med ett varumärke?

Är det något man får lära sig i teoretiska ramverk om varumärkesbygge så är det att varumärket är heligt. Att du inte kompromissar med typsnitt och logga, att du skall äga din egen varumärkesvärld och inte kompromissa med den.

Här blandar Balenciaga och Gucci loggor, mönster, produktdesign och avsändare hej vilt. Upptåget skapar uppmärksamhet, men kompromissar det inte varumärket? Urvattnar det?

Det korta svaret är nej, inte i det här fallet.

Följer man Jenni Romanuks forskning om Distinctive Brand Assets (vilket man gör) så finns det ett par saker som spelar in i hur man utvärderar det här projektet.

Det första är att ett varumärke inte är en enhetlig sak, det är en uppsättning av olika beståndsdelar, s.k. Distinctive Brand Assets. Dessa kan vara en logga, en payoff, ett typsnitt, ett reklammaner, en produktdesign etc. Varumärket blir summan av dessa beståndsdelar.

Det andra är att hur starkt ett varumärke äger sina assets, och hur unika de är för just det  varumärket, bestämmer hur lekfull man kan vara med dem.

Jag var på ett seminarium kring de här frågorna just som Carlsberg hade lanserat sin kampanj ”Probably [not] the best beer in the world” och hade möjligheten att fråga Jenni om inte det här var att förstöra payoffen ”Probably the best beer in the world”. Men resonemanget var då att payoffen var så starkt etablerad, så tydligt associerad med Carlsberg, och dessutom presenterades den här kampanjen i en kontext med andra sydliga assets närvarande (gröna färgen, Carlsberg-loggan, brandat ölglas) att den mentala strukturen kring en Carlsberg-värld var intakt. Och att lekfullheten med payoffen istället förstärkte helheten genom att bli en intresseväckare och indragare.

Och när man resonerar på det viset går det såklart att hitta andra exempel på kampanjer som, utifrån starka assets, använt lekfullhet för att skapa intresse. Pamntamera-låten som framfördes som en version av Guantanamera (av ett starkt Buena Vista Social Club-inspirerat band) blev över tid så starkt i sig själv att den kunde framföras av olika artister men ändå bära samma varumärke. McDonalds har experimenterat med annonser där man bara ser en tredjedel av loggan.  För tv-serien Mad Men gjordes annonser med den fallande Don Draper i bild, men utan att ens nämna seriens namn. Svenska NG LI för Viking Line är ett annat exempel .

Att leka med sitt varumärke är alltså OK. Men bara under förutsättning att man förtjänat den lyxen. Det krävs nämligen åratal av stringens, tydlighet, investering för att bygga upp brand assets. Och det är den delen som kan bli enkel att förbise när man tittar på The Hacker Project. Bode Gucci och Balenciaga är starka varumärken med riktigt starka brand assets. Och samarbetet är genomtänkt – de adderar något till varandra. Och i alla ytor, även om man byter ut eller leker med 2-3 brand assets, så finns det alltid ett par starka kvar, som förankrar helheten. Är mönstret utbytt finns produktformen kvar. Är färgpaletten ändrad är ändå loggan klart synlig.

Att tro att man som okänt varumärke kan få ökad varumärkesstyrka genom vilt experimenterande men samarbeten eller varumärkes-lekfullhet – det blir lite som att Rocky Balboa skulle slå Apollo Creed bara genom att hoppa upp i ringen och börja veva, lite learning by doing liksom. Att planlöst vevande skulle innebära ökad styrka som skulle leda till en vinst i matchen.

Nej Rocky. Du skulle bara bli spöad direkt. Och försvagad av det. Och sen spöad ännu mer i nästa rond. Och nästa.

Man måste ut och springa timma efter timma i fula sweatpants. Bära stockar i knädjup snö. Bli utskälld av en alkad irländsk coach. Styra upp alla beståndsdelarna.

SEN kan man gå ut och dansa i ringen.

 

Blir Darth Vader tafflig i Teams-möten?

Det finns en fantastisk sketch  av Eddie Izzard där han konstaterar att Dödsstjärnan i Stjärnornas krig måste haft en matsal. Han fortsätter med att spekulera i hur denna matsal kan ha sett ut, om Darth Vader på något vis förväntat sig särbehandling i kön, vad som kan ha stått på menyn.

Kontrasten mellan den där galet singulära, målmedvetna och mäktiga organisationen och det vardagliga i att man måste ställa tillbaka sin bricka i den där lilla vagnen med våningar efter att man ätit i en matsal är dråplig. Det liksom klär av det mäktiga och potenta i det onda imperiet. Sen börjar sinnet spinna vidare. Hur många jobbade i matsalen? Fanns det grupperingar bland personalen som snackade skit om chefen? Fanns det utvecklingssamtal? Teambuilding?

Har man en gång fastnat i det där blir sci-fi och andra dramer som bygger på absolut makt, eller helt svartvita uppdelningar mellan goda och onda, aldrig lika givande. Tengils riddare t.ex., trivdes de på jobbet? Fick de OB? De kan ju inte bara drivas av ondska, de måste ju vilja lägga upp fötterna och öppna en bärs på fredagen också?

En samtida fortsättning dök upp när jag kollade på Squid Game. (För den oinsatte handlar Squid Game om att en hemlig ond kraft tvingar folk att tävla i lekar om sin överlevnad). Hela Squid Game:riet sker i en överdådig och uttryckligen ondskefull anläggning. En feature är att alla tävlandes bilder finns på skärmar infällda i golvet i ett rum, sedan släcks bilderna när de dör. Direkt tänker man ”Vilken usel designer som drev igenom det där? Sjukt dyrt och opraktiskt interface? Måste bli smutsigt snabbt?”. Och sen tänker man att någon måste byggt det där jäkla golvet. Hade hen som byggde golvet möjlighet till fikarast? Ja, ni förstår.

Den här diskrepansen mellan image och vardag, mellan kejsarens drömda klädsel och faktiska nakenhet, finns inte bara i fiktionens värld. Verkliga företag, nationer, mäktiga personer hamnar, omedvetet eller medvetet, på ett slags piedestal. PR-byråer och medier bygger upp något som vi vet inte är sant, men som vi ändå accepterar.

Jag tror att anledningen till att vi köpt detta är att vi har haft förmånen av ganska trubbig insyn. Ignorance is bliss som man säger, och att inte behöva ha en kristallklar överblick av skillnaden mellan mental bild och verklighet besparar oss en hel del mentalt skav. Fram tills nu.

Det som sker i vår samtid är ett par parallella rörelser som gemensamt skapar en bizarr verklighetsbild av Izzard-mått. Först och främst har ett par människor blivit så barockt rika och mäktiga att deras image och persona blir guda-lika (alternativt Darth Vader-lika). Parallellt med det skapar internet och sociala medier en spridning av varenda liten aspekt av dessa personers privatliv som ibland står i bjärt kontrast till imagen. Och sist men inte minst har pandemin gjort att den vackra fernissa som lagts på innehållet då det tvättats via professionella medieföretag eller reklambyråer raskt rivits ner till förmån för avskalade teamsmöten och ogenomtänkta hemmaproduktioner.

Betrakta för ett ögonblick bilden ovan. Det är alltså Marc Zuckerberg, världens 5e rikaste människa och chef för världens mäktigaste medieföretag. Han firar USA:s nationaldag med att åka foilbräda med amerikanska flaggan i händerna. Han filmar detta. Och publicerar det.

Mannen i filmen ser ut som en sinnesslö jättebaby med nationalistiska tendenser och ett obefintligt sinne för estetik. Men han publicerar.

Här finns två scenarios. Antingen har världens största mediemogul suttit ner med ett team av världens 1000 smartaste PR-experter och cyniskt kalkylerat fram ett syfte med detta. Ett syfte som är så smart, manipulativt och mångfacetterat att det går vida över mitt förstånd.

Eller så har han inte det. Han har bara varit ute och foliat lite, plockat upp en flagga, kört loss. En polare filmade. Marc säger ”Schysst filmen blev. Med flaggan och solnedgången o så. Kan inte du skicka den till mig så lägger jag upp den på fejjan”.

Jag kan i ärlighetens namn inte bestämma mig för vilket scenario som får mig att må mest illa. Antingen har han enorm makt och använder den sjukt manipulativt. Eller så har han enorm makt och slarvar med den, hanterar den oansvarigt.

Ett annat exempel är när den gode Marc ville presentera att Facebook skulle bli ett Virtual Reality-företag. Utöver den direkta ”VR Marc? 90-talet ringde”-reaktionen kunde man notera två saker. Att han hade satt ihop en så sjukt stel produktpresentation att det var svårt att skilja avataren Marc från människan Marc. Samt att han oförklarligt nog i sitt perfekt inredningsarkitektade hemmakontor använde en flaska BBQ-sås som bokstöd. Genomtänkt och cyniskt, eller puckat? Jag kallsvettas över valet..

Och Marc är naturligtvis inte ensam. Elon Musk hanterar twitter som en personlig ventil för någon slags åsiktstourettes. Jeff Bezos startar ett fallos-symboliskt rymdprojekt och avslutar med att designa raketen som en bokstavlig fallos.

Så medan de här människorna blir mäktigare och mäktigare  (Elon gick just om Rockefeller som rikast i USA:s historia) blir bilden av dem som mänskliga allt tydligare. Antingen låter de den bilden komma fram för att är de cynisk genomtänkta, eller för att de är fumliga.

Vet inte vilken sorts chef jag helst hade haft på Dödsstjärnan.