Dunning Kruger-effekten etablerades 1990 i forskning av David Dunning och Justin Kruger, och har varit högst relevant på olika sätt sedan dess. Kanske peakar den ändå i relevans just nu.
Tesen i modellen är i grunden denna: personer med låg kompetens överskattar sitt eget kunnande, och kanaliserar detta övermod genom att aktivt försöka påverka sin omgivning. De har för lite koll för att ens inse att de inte har koll, och därför sprider de vitt och brett sina löst grundade antaganden som sanningar.
Först när man börjar få mer insikt om ett område förstår man sina egna begränsningar. Det fanns tydligen mer att veta om bitcoin/skidshytte/Habsburgska riket än de där korta sägningarna jag snappat upp. Kopplat till insikten om begränsningar sjunker självförtroendet, och man börjar vara mindre bombastisk i att framhålla sin tes.
I ett tredje skede tar man (förhoppningsvis) insikten om sitt begränsade vetande som en anledning att läsa på mer, att skapa ett starkt kunnande. I takt med detta börjar man igen kunna ta för sig i samtalet om ämnet.
Modellen har visat sig användbar och relevant under de 3 årtionden som gått sedan den såg dagens ljus. Den utgör den vetenskapliga grunden för uttrycket ”killgissa”. Den kan ge en bakgrund till en del intressanta utspel från Influecners över de senaste åren. Den känns relevant när man betraktar Kolloidalt Silver- och 5G-acebookgrupper. Och hey, Donald Trump.
Men få tillfällen är väl så träffande för modeller om ödmjukhet inför sin egen okunskap än en helt ny pandemi, där vi ännu inte kan överblicka hur stort, hur länge och hur allvarligt utbrottet kommer bli. Kommer vi hitta ett vaccin? Hur länge är man immun efter att man blivit frisk? Vad är rätt strategi för att begränsa sjukdom och samtidigt undvika att folk tar livet av sig av isolering och arbetslöshet?
I denna veritabla flod av osäkerhet kan jag ändå inte låta bli att ge en eloge till Anders Tegnells ödmjukhet inför allt vi inte vet. Ovan ett litet urval av alla hans uttalanden de senaste månaderna som innefattar frasen ”vi vet inte”.
Om vi då sätter den gode Anders i den fas som Dunning Kruger kallar ”Valley of Despair”, så blir ju följdfrågan; Var ligger hans belackare. Är de självsäkra och kritiska för att de vet mer än Anders, eller för att de vet mindre?
Juryn är ju, så att säga, ute.
Samma sak gäller följderna av corona-krisen vad gäller ekonomi, samhälle och näringsliv. Kommer saker återgå till det normala? Kommer vi se långtgående negativa effekter? Eller kan man, likt Fredric Thunholm i sin senaste (utmärkta) krönika, hoppas att denna prövning kan ge en positiv effekt i form av att vi skärskådar kapitalismen och hittar nya förhållningssätt?
Det är en så omvälvande situation att det är det blir enormt intressant att spekulera, hoppas, frukta, spekulera om framtiden.
Akta er bara för de som säger att de vet.