Det är sedan länge accepterat att det finns ett parallellt universum på LinkedIn. Ett universum befolkat av livscoacher, framgångskonsulter, growth entrepreneurs och andra märkliga varelser. Ett universum där det inte finns några svagheter eller misstag, där alla gör 5 000 situps, startar 3 bolag, läser ett par böcker om framgång och startar en podcast innan klockan 4 varje morgon.
Granne med detta universum ligger corporate-universet, det som kommer till uttryck i årsredovisningar, pressreleaser och ”all staff emails”. Dessa två univers är klart besläktade. I dem finns inga problem, inget jobbigt, bara ”utmaningar som kommer stärka oss på lång sikt”.
Utanför dessa univers finns den riktiga världen.
En enkät från Karlstads universitet om folks vanor under corona visar att vi äter väldigt mycket, och dricker väldigt mycket. När pandemin är över svarar många att de vill sluta dricka så mycket alkohol och äta mindre onyttigt.
– Vi är skärmtrötta och sugna på upplevelser, men det vi längtar efter mest verkar vara just den vanliga gamla vardagen, menar Erik Wästlund som analyserat studien.
Mänskligheten är trötta, feta och småpackade. De längtar tillbaka till det gamla vanliga. Till jobbet, till kaffebryggaren på kontoret. Till ”Din Mamma Jobbar Inte Här”-lappar, jobbiga praktikanter och skrivar-trassel.
Men mänskligheten får inte bestämma. Likt en skoltrött drömmare överkörd av en vattenkammad elevrådsordförande kommer mänskligheten få rätta in sig under Corporate- och LiknedIn-världen. Där det bara finns möjligheter, där man inte kan vara trött, där pain is just weakness leaving the body.
Enligt den doktrinen är Corona-pandemin en ”möjlighet att accelerera digitalisering”, ”effektivisera processer”, ”streamlina vår organisation och våra resurser”. (Gud vet hur dessa krafter hade angripit digerdöden eller Titanics undergång.)
Branscher kommer centraliseras, de stora bli större.
Amazon kommer bli lite mer dominerande.
Allt skall schemaläggas, digitaliseras och göras över videolänk.
Robotar och AI kanske kan petas in på något relevant sätt?
Optimera, optimera, optimera.
Rory Sutherland (den brittiske reklam-krönikören bakom frasen ”A flower is just a weed with a marketing budget”) uttrycker intressanta frågetecken kring optimering. Hans senaste bok Alchemy har underrubriken ” The Surprising Power of Ideas That Don’t Make Sense”. Han argumenterar för att fantastiska resultat ibland kommer från irrationella, ologiska och spontana infall. Att en verklighet som hela tiden optimeras kommer leda till att alla gör samma sak hela tiden, med avtagande marginalnytta och tilltagande tristess.
Orlando Wood argumenterar i sin bok ”Lemon – How the Advertising Brain Turned Sour” för att kvantifiering, optimering och kortsiktig effektivitetsstyrning gjort att vi skapar tråkigare, mindre omtyckt och – på lång sikt – mindre effektiv reklam.
En annan illustration av skillnaden mellan det binära, fyrkantiga, mätbara och det mänskliga, taktila, skeva kommer från filmen ”Good Will Hunting”. Will Hunting (Matt Damon) briljerar för sin lärare (Robin Williams) med data fakta och kunnande. Eleven skriver läraren på näsan, Luke kan mer än Yoda, han har läst allt om världen, han kan varenda fakta om Italien, Rom och dess kyrkor även om han kanske inte upplevt dem personligen. Robin Williams, mindre kunnig om siffror och fakta men en man som rest och levt, säger då
-I bet you can’t tell me what it smells like in the Sistine Chapel.
Mic drop.
Vissa saker kan inte kvantifieras och optimeras. Vissa saker förds ur ineffektivitet, ur ett spontant möte vid kaffebryggaren, ur en trasig skrivare. Ur lite skit i hörnen.
Måtte vi få med oss det när vi går tillbaka till vardagen igen.