Våra blickar möttes i det trånga märkligt disponerade, och för tillfället icke fungerande badrummet. Jag tittade på rörmokaren, rörmokaren tittade på mig. Han kliade sig lite i hårfästet och vände bort blicken.
-Jaa du, sa han.
Dessa är ord man sällan vill höra från en rörmokare.
Jag bor i ett radhus byggt på 40-talet. Det har sedan ”piffats upp” vid flera tillfällen (inte minst på 80-taket) med lösningar som kändes moderna och tekniskt relevanta vid respektive tidpunkt. Detta gör att varje tilltänkt åtgärd, reparation eller renovering innebär ett slags omvänt kinderägg: man vet att det kommer överraskningar, men de är sällan av det positiva slaget. Över tid har jag lärt mig att man kan ha planer och ambitioner med huset, men att de aldrig kommer bli exakt som man planerat. Det blir något. Det blir ofta något ganska bra efter lite justeringar och adaptioner, men det blir aldrig som planen.
Denna utvikning blir ett slags trubbig illustration av området Emergent Strategy. För en liten genomläsning på området rekommenderar jag den här artikeln av den evigt briljante JP Castlin, men en hissversion skulle väl kunna vara detta:
Att göra en strategi, en långsiktig plan, är enormt viktigt. Att bara agera taktiskt utan en plan är som att ge sig ut i skogen på orientering utan karta.
Men att tro att kartan berättar hela sanningen är ju bara naivt. Hur skogen faktiskt ser ut, hur vädret är, vilka andra som rör sig i skogen och en massa andra faktorer behöver man löpande anpassa sig till.
Den hybrid som uppstår mellan plan och verklighet är just vad emergent strategy handlar om.
Så fort ett strategidokument publiceras inom en organisation börjar en massa processer kring att se hur denna strategi funkar i praktiken. Kanske möter man praktiska hinder i genomförandet, kanske upptäcker någon i organisationen en möjlighet till fantastiska resultat genom ett initiativ som går emot den övergripande strategin.
I detta gränsland formeras på ett organiskt vis en ny tolkning av strategin, där avvägningar mellan stringens mot planen och anpassning till omgivningen hela tiden görs. Hur man hanterar de avvägningarna är en mycket intressant kulturell sak. Har vi en organisationskultur som är djärv, utforskande och testande, eller stringent, långsiktig och mer hierarkisk?
Clayton Christensen, professor i strategi vid Harvard, ser risken med att ett alltför stringent följande av en fast strategi. ”Deliberate Strategy” kan leda till att man sätter skygglappar på organisationen och missar möjligheter till tillväxt, medan omfamnande av Emergent Strategy innebär mer av ett öppet synsätt.
I det sammanhanget dyker det upp ett gammalt slitet uttryck: ”Culture eats strategy for breakfast”. Man skulle kanske kunna nyansera det till ”Culture seriously affects how strategy is executed”, men det låter så klart inte lika fräsigt.
Förståelsen för vad som händer mellan strategi och verklighet får i min mening implikationer på två nivåer:
För det första för utformandet av strategin – här behöver man vara ödmjuk för att en strategi aldrig kan omfatta alla situationer och vara allmängiltig över olika områden och över tid. Det innebär att en strategi måste vara enkel, tydlig, och erbjuda en riktning även när den ska tolkas i vaga, oväntade eller oklara situationer. Ju mer invecklad, detaljerad och tvärsäker en strategi är, desto större risk att den förkastas helt när den väl stöter på en föränderlig omvärld.
För det andra för stödet i kulturen – även här handlar det om en riktning, en metod, ett enkelt ledord kring hur man agerar när man möter oväntade situationer. Hur fritt agerar man på nya impulser, hur mycket lutar man sig mot strategi, hur ser man på risk?
Den perfekta planen som går att efterleva blint existerar inte, men att agera på omvärlden utan riktning är minst lika fel. Balansen däremellan är ett spännande område.
Och rörmokaren? Jodå. En pragmatisk tolkning av planen på ett snyggt funkis-hem, influerat av en kultur där funktion måste komma före form, skapade en lösning i form av ett jävligt krokigt rör. Men nu funkar toaletten i alla fall.