Posted on

Worthless creativity?

Creativity, the ability to make or otherwise bring into existence something new, whether a new solution to a problem, a new method or device, or a new artistic object or form. www.brittanica.com

Creative communication engages, occupies and pays the salaries of many in our industry. But does creativity really create value? Let’s dig a little into the issue ..

The problem

Is the effectiveness of creativity declining or even disappearing? It has been discussed for a some time, and increasingly so after a new study from Peter Field, ”The Crisis in Creative Effectiveness” was released.

The research compares data on marketing performance (PIA Effectiveness Awards: share of the market, brand equity, profitability etc.) with data on success in advertising from WARC Rankings (Cannes Lions, Clio, D&AD etc). The study covers 600 cases between 1996 to 2018 and the result is bleak to say the least. A prize winning campaign in 2018 is less effective than ever during the 24 years that the study covers, and it has no advantage compared to a non-prize winning campaign. In other words: Usually a Cannes Lion meant that the awarded company would gain success but that correlation can no longer be established.

Is this true?

In my humble opinion, there are a few questions you could raise. Marketing Guru Mark Ritson has touched upon this as well, mainly on these grounds;

Correlation vs causality? The study compares two sets of data (success on the market and number of creative awards) and shows a that the connection between the two have become weaker. However, that doesn’t necessarily mean that there is a causality between the two. Does prize winning campaigns give commercial success or is it companies that are in a “flow” of commercial success that can afford prize winning advertising? Or, are there other external factors (distribution/legislation/state of the market) behind the success?

Selection The campaigns that enters IPA Effectiveness Awards and major creativity awards has been through a selection. It costs both time and money to enter awards and some companies do not participate for reasons of principle. So are the campaigns that enter advertising awards representative for the market in general? Some people consider (Rory Sutherland for example) that advertising awards is an arena for advertising agencies showing off to the advertising industry, rather than an award show for effectiveness)

On an overall level (and also confessing I don’t know enough about the methodology) I would say that Peter Fields study has empiricism and that the trend in it is so pronounced it cannot be denied. I also feel that there are small indications on other data points that supports the theory. For instance, the TGI survey carried out in Britain where consumers were asked whether the find advertising on television as entertaining as the actual TV shows;

The reason behind all this?

There are of course a number of things causing this, but most originate from the conflict between short term vs long term. This discussion in turn originates from the Binet & Field study “The Long and the Short of it”.  This study shows that communication based on short term KPIs (sales/awareness/digital engagement) over time is essentially different from communication built on long term KPIs (share of market/price etc.) It has also been known that companies focus too much on campaigns and other efforts with short term goals.

When looking at creative awards, it also appears that an increasing share of awarded campaigns base their submissions on short term results (6 months or less).

What might be the underlying reasons for this short term focus?

The sheer number of short term KIPs Digitisation has increased the amount of short-term KPIs one can look at, while the long-term ones are fairly constant. It is of course easier to base you work on data that is easily available, updated in real-time and often free.

Career acceleration CMO:s are said to change jobs most often than any other members of the C-suite. If you are in a position for three years and want to make your mark it is easier to do so focusing on short term optimisation projects.

Short attention span A personal reflection: In a time where we are expecting faster information, news and updates – are we more reluctant to judge campaigns on whether they are fresh and compelling or not? A consistent, strategic and long-term campaign might feel out of date when it is presented to the jury?

What can be done do about this?

This is basically a two-part answer: First of all, how do we create better advertising that builds real value. And then how do we make sure we reward and highlight good advertising in a better way, in competitions not least.

If we look at the first part there is a lot of interesting literature, from Binet & Field to Byron Sharp and Mark Ritson. (I have tried to gather some interesting thoughts in a brochure available for download here).

Among all these, I think it may be interesting to highlight Jenni Romaniuk, who has done some solid research on how to use brand assets to link separate (short term) campaigns and channels to build synergies and value over time.

There is no shortage of facts and arguments that support a more long-term overall thinking. The difficult thing seems to be to get it implemented in practice. It does, however, feel like we are now in a bit of a trend where these topics are being debated more and more, a discussion which hopefully can create an impact at the CMO level.

When it comes to the relevance of competitions and how we make sure to pay attention to the right things, Peter Field suggests in his study that two separate disciplines should be created in award shows: Prices for short-term efforts and long-term campaigns should be kept apart. It’s an interesting thought. Long term categories may be more planning-driven than creator-driven. More strategy than crafts. More models and figures than execution and wow-factor. One can only hope that we are an industry that has long-term vision and patience to sit through those categories. We might learn a lot.

Posted on

Värdelös kreativitet?

Creativity, the ability to make or otherwise bring into existence something new, whether a new solution to a problem, a new method or device, or a new artistic object or form. www.britannica.com

Kreativ kommunikation engagerar, sysselsätter och betalar lönen för många i vår branch. Vi hyllar och dissar, har prisutdelningar och skapar FB-grupper dör att dryfta vad som är bra kreativ reklam. Men skapar kreativiteten egentligen något värde? Låt oss gräva lite i frågan..

Vad är problemet?

Den stora frågan är om effektiviteten i reklam har försvunnit. Diskussionen har funnits ett tag men har verkligen tagit fart efter en ny studie av Peter Field, ”The Crisis in Creative Effectiveness”.  Studien går ut på att korsköra data kring företags marknadsprestanda från PIA Effectiveness Awards (marknadsandel, varumärkesstyrka, lönsamhet etc) med data kring hur framgångsrika företag är i reklamtävlingar från WARC Rankings (Cannes Lions, Clio, D&AD etc). Studien täcker 600 case mellan 1996 och 2018 och resultaten i den är nedslående. Prisvinnande kampanjer 2018 ger mindre effektivitet än någonsin under studiens 24 år på marknaden och de har nu ingen fördel jämfört med icke prisvinnande kampanjer. Kort sagt, tidigare kunde man koppla ett Cannes Lions till att annonsören skulle gå bra men nu ser man inte den korrelationen längre.

Diskussionen har också varit närvarande i Sverige. Dels ur ett slags allmänt ”visst är reklamen tråkigare idag än för 10 år sedan”-perspektiv, men också kopplat till kreativa byråers lönsamhet. Argumentet där är att om kreativa byråer inte längre kan få gehör för värdet av sin kreativitet, kommer deras omsättning och lönsamhet att dala (se exempelvis nedgången på sistone för Honesty som varit erkänt starka på att bygga kreativa bärande koncept).

Stämmer det verkligen?

I min mening finns det en del att fundera över kring studien, även reklamprofilen Mark Ritson har visat på ett par frågetecken kring Binet & Fields forskning generellt. Främst handlar dessa frågetecken om två områden

Korrelation vs kausalitet? Studien jämför två uppsättningar data (framgång i marknaden och vinst av kreativa priser) och konstaterar att sambandet har blivit svagare. Men bara för att det funnits ett samband behöver det ju inte nödvändigtvis vara ett orsakssamband. Ger prisvinnande reklam kommersiell framgång eller är det företag som är inne i ett ”flow” av kommersiell framgång som tar sig råd att satsa på kreativ reklam? Eller finns det utomstående faktorer (distribution/lagstiftning/konjunktur) som ligger bakom påverkan?

Urval Både de kampanjer som skickas in till IPA Effectiveness Awards och till de större reklamtävlingarna har ju gått igenom ett urval. Det kostar i både tid och pengar att skicka in bidrag till tävlingar, en del företag tävlar inte av principiella skäl. Är de kampanjer som finns med i tävlingar representativa för marknaden i stort? Vissa (exempelvis Rory Sutherland) anser också att tävlingar blivit mer av en arena där byråer försöker imponera på resten av branchen, än faktiska tävlingar för effektiva kampanjer.

 

Överlag skulle jag nog ändå säga att Peter Field-studien är så pass stor och trenden så pass tydlig att den inte går att förneka. Jag tror också att man kan hitta små indikationer i andra datapunkter som stödjer den. Se till exempel TGI:s brittiska enkät där man frågat konsumenter om de tycker reklam på TV är lika rolig som själva programmen;

 

Vad är orsaken?

Det finns såklart en mängd bidragande orsaker men de flesta har sin grund i problematiken kring kortsiktighet vs långsiktighet. Diskussionen om detta kommer ursprungligen från Binet & Fields studie ”The Long and the Short of it”. Där visar man att kommunikation som baseras på kortsiktiga KPIer (försäljning, awareness, digitalt engagemang) över tid blir helt väsensskild från kommunikation som bygger på långsiktiga KPIer (marknadsandel, prispremium etc). De har också visat att företag på senare tid fokuserar allt för mycket på insatser som riktas mot kortsiktiga mål.

Det framgår också att allt fler bidrag som vinner priser i tävlingar får sina priser baserat på inskickade resultat som sträcker sig över mindre än 6 månader. (intressant exempel är Volvo Cars E.V.A. kampanj. Den är troligtvis ganska bra på att bygga långsiktigt värde. Både logga och bil syns tydligt i filmen. Den har gått i breda räckviddskanaler. Den är i linje med målgrupp och långsiktigt varumärkeslöfte kring säkerhet. Men casefilmen trycker på KPIer som Social media views och PR-värde)

Vad kan då vara underliggande anledningar till det här kortsiktiga fokuset?

Det finns allt fler kortsiktiga KPI:er. Digitalisering har ökat mängden kortsiktiga KPI:er man kan titta på, medan de långsiktiga är ganska konstanta. Då blir det enklare att titta på den data som är riklig, realtidsuppdaterad och ofta gratis

Snabba karriärer. Marknadschefer sägs vara de i ledningsgrupper som byter jobb oftast. Sitter man bara på plats 3 år och vill hinna genomföra något som visar tydligt resultat, då är det klart enklare med kortsiktiga projekt

Kort uppmärksamhet. En personlig hypotes: i en samtid där vi förväntar oss allt snabbare information, uppdateringar och nyheter, blir vi kanske då också otåligare i att kampanjer vi bedömer i tävlingar skall vara nya innovativa och fräscha? Ett konsekvent, strategiskt genomfört och långsiktigt kampanjarbete riskerar kanske att kännas gammalt redan när det hamnar hos juryn?

Vad kan man göra åt det?

Det här blir ju i grunden ett tvådelat svar: Först och främst hur skapar vi bättre reklam som bygger värde. Men sen också hur ser vi till att belöna och uppmärksamma bra reklam på ett bättre sätt, i tävlingar inte minst. 

Tittar vi på den första delen så finns det mängder av intressant litteratur, från Binet & Field till Byron Sharp och Mark Ritson. Sätt strategi innan taktik. Håll nere antalet målsättningar. Var distinkt och konsekvent.  (jag har försökt samla en del intressanta tankar i en broschyr som finns till nedladdning här ).

Bland alla dessa idéer tycker jag det kan vara intressant att lyfta Jenni Romaniuk som har ett bra tänk kring hur man använder brand assets just för att knyta ihop olika kampanjer och kanaler för att bygga synergier och värde över tid.

Det saknas inte fakta och argument som understödjer ett mer långsiktigt tänk överlag eller som understödjer att man rollsätter olika kampanjinsatser mot olika syften och håller isär äpplen och päron. Det svåra verkar vara att få det att fungera i praktiken. Här känns det dock som att vi nu är inne lite i en trend där de här ämnena debatteras allt mer, vilket förhoppningsvis kan skapa genomslag ända upp på CMO-nivå.

När det gäller tävlingars relevans och hur vi ser till att uppmärksamma rätt saker föreslår Peter Field i sin studie att man bör skapa två separata discipliner: Priser för kortsiktiga insatser och långsiktiga bör hållas isär. Det är en intressant tanke. Svenska 100-wattaren belönar ju ”Långsiktig Varumärkesvård” (som en av totalt tio kategorier). Den typen av priser blir kanske mer planning-drivna än kreatörs-drivna. Mer strategi än hantverk. Mer modeller och siffror än hantverk och storslagenhet. Man får bara hoppas att vi är en branch som har långsiktighet och tålamod att sitta igenom de kategorierna. Det skulle antagligen vara mycket lärorikt.

Posted on

Build Distinctive Brand Assets!

The other day I had the pleasure of listening to Jenni Romaniuk speaking at our offices.

Jenni spoke about the findings in her recent book “Building Distinctive Brand Assets”. Below I will try to summarize some of my key takeaways for this. It is really potent stuff for people working with advertising and branding. As per usual, I have gravely oversimplified everything and concentrated it all to four key points:

Understand how the human brand builds associations

The human mind is complicated, illogical and lazy. It is bombarded by messages every day, and tries to take shortcuts to structure, simplify and make sense of the world.

In this, it links associations together in clusters. Take, for instance, the Apple brand. If you think of Apple, a number of associations spring to mind. The logo, the iPhone and perhaps the MacBook, Steve Jobs. The white headphones perhaps? But also things like “the device for FaceTime with my grandmother” and “Apple as in the actual fruit”. Some of these associations are stronger, some are weaker. Some remain close to the apple brand, some lets the mind wonder on to other associations.

The same is true for categories of products or services. When thinking about booking a summer vacation, a set of associations spring to mind. The sun, the beach, the blue colour of the sea. The taste of Sangria. The hassle of air travel. Memories of hotels I’ve visited. Perhaps travel being expensive? Perhaps carbon emissions?

Understanding that the human mind functions in this way is an important starting point.

Understand the associative map for your brand

The general principles for associations of course also apply to brands. When people think of your brand, they perhaps link it to assets like the logo, the tagline, the package design, and advertisements for the brand. But also past experiences, friends they know who like the product, memories, competitor brands etc.

It is important to understand what assets are linked to your brand. In understanding this, it is important not to look to your own association: No one is more biased and less representative of the target group than someone working full time with the brand. Instead, you need to ask actual representative consumers.

Manage and develop your set of brand assets

When you know what assets consumers connect to your brand, you need to start actively with that set of assets. A few things to consider;

  • A strong asset ranks high in both fame (all consumers know it) and uniqueness (they associate it only to your brand). (Nike Swish is high on both parameters, Nikes link to the game of soccer may be high on fame, but is low on uniqueness)
  • It is positive if consumers link your brand to the things that come to mind when looking to purchase a category (e.g the sun from the travel example above).
  • There is a difference between branding assets (consistent, distinctive, building a system) and messaging (adaptable, creative, grabbing attention)
  • Good assets serve a purpose, ancoring the brand to something present in consumers lives, being easily used in niche media channels, creating uniqueness relative competitors)

Utilize assets for bridging across channels, markets and time

This part I think is very interesting for advertising professionals. In a lot of advertising work, the traditional way has been to start with creating the 30 second TVC. From that, one has tried editing and squeezing that video into different channels and formats.

What I think is super relevant, is the idea of using distinctive assets as a bridge between channels. As long as the asset creates linkage, you can be freer in creating communication that is truly adapted to the channel. (not only advertising channels, but also touchpoints like instore, packaging, web design, e-commerce etc etc)

This also allows for creating bridging across different markets and segments. Where culture, language, preferences may vary, you can still create a red thread by using distinctive brand assets.

Distinctive assets also allow for bridging over time. From one campaign to the next, from one season to another, from one concept to the next. Even from one CMO to the next.

This final bit, about bridging, feels so relevant. In today’s media landscape – where a brand might want to be present in TV and print, on YouTube AND as a sponsored snapchat filter – finding principles for linking those efforts without missing channel relevance is extremely useful.

One example from Sweden is Triss (scratch card lottery).

If we start with their current TVC, there are a lot of elements in there. There is a reverse timeline, a protagonist (the lady) and an antagonist (car salesman. There is dialogue, humor, a cool sports car etc etc. But almost all of these elements are of little value as brand assets. They lack fame, they are difficult to build uniqueness on and they are not conveniently transferred to other formats.

But if we look at the final 4 second, the good stuff gets revealed:

  • The colour yellow
  • The “scratched area”
  • The logo
  • The font
  • The logo
  • The sound of scratching

Suddenly you have a great set of assets for bridging.

In OOH, instead of using a photo from the TVC, they go for a copy-based solution: They use colour, scratched area, font, logo, and are able to get the humorous effect in in short copywriting which is adapted to the media. The same setup works for mobile, for snapchat.. Establishing the scratching sound as an asset enables a link to radio advertising.

 

So that is a short summary. I really recommend you buying the full book.

P.S. In a panel discussion after the seminar, I asked Jenni about channels where branding is less salient. (Some people advocate that the “correct” way of working with things like influencers and native is to tone down branding as much as possible.) She was clear in her opinion, that channels where you cannot have tour brand assets present are not relevant channels.

P.P.S. we also briefly touched on the currently discussed Carlsberg Probably [not] the best beer in the world campaign. There has been some debate as to whether tampering with the Probably the best beer in the world tagline asset. Here, Jenni argued that the distinctive asset for Carlsberg is actually just the word probably. That means that the rest of the sentence can be considered message, rather than branding. I had not previously made up my mind on the matter myself, but after hearing this thinking, I would have to agree. Very cleaver reasoning indeed.

thx to Carat and ClearChannel for making the session happen!

Posted on

From Barbells to Bananas

A while back, I attended a seminar with a great array of speakers on strategy and marketing (Mark Ritson, JP Hanson, Wiemer Snijders and Rory Sutherland). That experience resulted in a blog post that got a lot of appreciation. So, I went on and extended that blog post and structured it a bit more, resulting in a booklet summarising a few interesting ideas and models on marketing.

Below is an outline of the content, if you would like a copy of the full booklet drop me an email at nils.a.wimby@isobar.com (avaliable in English or Swedish)

FROM BANANAS TO BARBELLS – Six models to guide you in the modern marketing Jungle

Amazon.com lists over 50 000 books on the topic of Marketing and Sales. The top 20 books average over 300 pages each. I would venture a guess that most of these millions of pages are bought but never read.

The booklet I put together is just 30 pages. It is an attempt to keep it simple: six easy models or ideas on marketing. Most of them are borrowed. All of them are simplified.

For each chapter, there are recommendations for further reading. There is a great amount of good reading out there. This is just a quick nibble to get your appetite going.

1. Starting at the right end

 

The first model is about doing your research and thinking before getting to work. Studying the map before rushing out into the world.

Sounds simplistic but is often forgotten when we get caught up in day to day operations. We need to be stringent first in analyzing the market as best we can, then formulating our strategy, and finally executing our tactic measures.

The outcome of your marketing efforts becomes the multiplication of the three phases, meaning it is better to do all three at an ok level, than excelling at two and failing at a third.

2. Weighing your efforts

 

In this section, we explore two important things to consider when allocating marketing budgets:

  • Loyalty is generally very weak, with most product buyers buying very rarely
  • Long term emotional branding advertising and short term sales driven advertising serve different purposes, imply different strategies, and have different KPIs.

The first model illustrates how frequently the buyers of your brand actually make a purchase. Here, research finds that across almost all categories, the majority of purchases are done by people who buy very rarely. The banana serves as as a model to illustrate the shape of the diagram: Almost all volume to the left (less frequent consumers) with a much smaller longtail to the right (frequent buyers).

The second model needs no introduction, it is perhaps the most famous one in marketing today. Binet & Fields model illustrates the duality between short-term and long-term marketing efforts. The key takeout is that if you focus on KPIs that measure short term marketing (sales, clicks, ROI) your efforts will steer towards that type of marketing. In this there is a clear risk of neglecting long term brand building.

3. Consistency, consistency, consistency

What you see here is not a model per se, but it is a good illustration of the third idea in this lineup, consistency. None of the icons above include a brand name but are all instantly recognizable to the majority of consumers. This is a super relevant aspect in a cluttered media message where consumers are bombarded with messages and generally try to avoid advertising. Consistency, to establish recognition in consumers minds, is usually more important than adapting to short lived trends or making sure your advertising feels new and fresh.

4. Looking at the full cost / reward

There are plenty of models describing the amount of reach (and correspondingly media investment) you need to drive consumers from brand awareness to actual purchase. They are known as funnels, just because reach needs to be the biggest at the awareness stage at the top, and then gets narrower as communication gets more tactical and targeted further down.

 

As these funnels are so universally accepted, it is a common mistake to assume that their ratios apply not only to media spend, but to all costs and efforts. But the cost of content creation, tech resources etc can show different patterns. It is therefore important to not just assume that some investments are cheap because the media investment is low, but too look at all costs and resources drawn by any initiative.

5. Who calls the shots

Ambiguity of mandate and decision making in the relationship between client and agencies is present in a lot of marketing work. This is because there is no set formula for decision making and mandate. At what stages of the process does the client, the creative agency, the media agency or the performance agency have to take responsibility – and get to call the shots?

There are a couple of potential pitfalls as a consequence of this: Lack of direction, Over-analysis or flat out Paralysis

6. Putting Innovation Into perspective

As marketers are dealing with the human mind, which is subject to confirmation bias, post-rationalization and a whole host of inconsistencies, it is a mistake to let 100% of efforts be data driven. Those who do may be solving the problems of today, but not hedging against the future.

There are different models related to this. One is the Barbell model. It states that 85% of your efforts should go to low risk, low reward safe bets. 15% should be aimed at high risk high potential reward. The most important bit: Nothing in the middle. Keep your bread and butter work and your experimental efforts well separated, there should be no grey area,

 

 

A disclaimer: This is a list of six interesting ideas around marketing. It is not the list of marketing ideas. There are many others, and of course a huge amount of detail and data underpinning them. But I hope this list may be thought provoking, and get some thinking going around structure and prioritisation in the marketing process.

A very interesting and relevant thing about these models: They are not brand new, not secret or complicated. Yet, they seem very difficult to follow. This is actually a shortcut to success: If you are able to make sure you really follow at least three of the ideas listed here, you are probably doing a better job than the majority of the marketers in your industry.

 

Posted on

Marketing strategy in four simple (?) steps

The other day I had the pleasure of listening to a line up of international marketing gurus. Mark Ritson, Wiemer Snijders, Rory Sutherland, and JP Hanson had all come to Stockholm for a marketing event (SprintAd-dagen). While none of the stuff was perhaps new or revolutionary, it served as an important (and entertaining) reminder of the principles and frameworks that apply to marketing. As all of the ideas are adjacent and inter-linked, below are my take outs area by area rather than speaker by speaker. So below, I give you the foolproof guide to marketing in four simple steps:

1    Start at the right end

Sounds simplistic and basic but is something often forgotten when we get caught up in day to day operations. We need to be stringent in first analysing the market as best we can, then formulating our strategy, and last executing our tactic measures.

The diagnosis phase is to establish all we know about consumers, competitors and trends. It may also have the benefit of reminding you that nobody cares about your brand.

The strategy phase includes goals, KPI:s, prioritised segments etc.

The tactics phase is where we use the classical tools of marketing (Product, Price, Distribution and Comms).

This area was touched upon by JP Hanson and Mark Ritson. JP added that we are all subject to confirmation bias and halo effects. That means we are prone to post rationalising decisions and making isolated observations into rules of thumb when it suits our purposes. He also reminded us that a lot of new trends appearing are potential tools in the tactics phase, rather than something that should affect strategy.

Mark Ritson added a few really interesting remarks;

  • As the results of your market becomes the multiplication of the three phases, it is better to do all three at an ok level, than to excel at two and fail at a third. Distribute your efforts accordingly
  • Comms is one third of one of the three phases. CMO:s should allocate efforts accordingly (dialling back a less than healthy over- focus on this area).

 

2     Base your prioritisation of segments and goals on science

 

Under this headline, there are a lot of different studies and models basically pointing to two factors:

  • Loyalty is very weak, with most product buyers buying very rarely
  • Long term emotional branding advertising and short term sales driven advertising serve different purposes, imply different strategies, and have different KPI:s.

The first point was addressed by Wiemer Snijders, who used the banana as a model to illustrate the data. The banana effect in essence mean since a lot of people by your product rarely, you must be broad in your communication. He also talked about how brands have a meaning that to some extent is only useful if it is universally known. Imagine if Rolex only communicated their values to a niche group of frequent buyers. The whole status effect of a Rolex would vanish, as no one in the general public would understand the value of what was on your wrist.

 

Regarding the long term versus short term, there seems to be a unanimous vote in the community that the work of Binet & Field is the strategy model to follow. Even Mark Ritson grudgingly concluded that Binet & Fields work was probably the best combination of his own ideas on segmentation and Byron Sharps thinking of mental avaliability.

Also, Mark stated a strategy should be no more than one page, and include no more than 2-3 KPIs/goals

 

3    Be consistent

Daring to be consistent across channels, markets and time was an important take-away.  Advertising and marketing people are only human, and it is natural after working in a brand for a couple of years to get a bit bored with the brand appearance. But, as argued not least by Byron Sharp, distinctive and recognisable brand assets are key to being noticed in a cluttered communications landscape.

Mark Ritson added a few interesting notes from his many years as a consultant to major brands. He mentioned brand “codes”, elements that should be present in all advertising. He went so far as to instruct advertisers to refuse to pay agencies unless they included at least 2 of the brand codes.

He exemplified with Kenzo, where ads always had to include red elements, the signature poppy flower, and the brands ambassador/model against a Paris backdrop. Easily recognisable as Kenzo even if the brand name is removed from the ad, right?

4    Allow for a bit of crazy experiments

 

The final piece I took away was around experimentation. As we as advertisers are dealing with the human mind, which is subject to confirmation bias, post-rationalisation and a whole host of inconsistencies, we must never let 100% of our efforts be data driven. If we do, we will be solving the problems of today, but not hedging against the future.

There are different models related to this, One is the 70/20/10 model (70% of marketing towards optimising bread & butter, 20% towards testing new things, and 10% totally experimental). Another model is the dumbbell model as presented by Rory Sutherland: 80% safe, 20 % crazy, and nothing in the middle. They key element to these models is not getting them mixed up. The purpose, ideation process and KPI:s should be completely different for the two different efforts.

Rory also questioned why creative peoples’ ideas are always audited by structured people, but structured peoples’ ideas are never audited by creatives.

All in all, the collected insights of these speakers gives a comprehensive roadmap on how to address marketing. If you are in marketing, you really should read up on these models and se how they may apply to your business. Or as Wiemer Snijders puts it: Eat your greens!

 

 

 

 

P.S. Speaking were also Dr Emma Frans and Kapero consulting. As they were not on the topic of marketing theory I have left them out of this.

P.P.S. Only one woman speaker?

Posted on

Polisen arbetar med Influencers

Polisen har använd Influencer Marketing som reklamkanal. Detta leder till extremt upprörda röster i vissa led, kanske främst mer traditionella röster som tycker om polisens traditionella roll (lag & ordning) och har en negativ bild av influencers (dagdrivare).

Det man missar är att Influencers är ett val av kanal och reklamuttryck som alla andra. Det handlar om att väga kostnad mot kanalens egenskaper (format, räckvidd målgrupp) för att se om de passar reklaminsatsens syften. Det innebär att samma kanal han vara helt rätt för ett syfte och helt fel för ett annat.

I detta fall har polisen använt influencers för en liten (350 000 SEK) budget med ett uttalat syfte att nå unga och att driva rekrytering till polisyrket. Utifrån den bakgrunden är antagligen influencers ett rimligt och motiverat val.

De passar för syftet

Kommunikations- och reklamteori pratar om 2 syften med marknadsföring. Det första är att  skapa en bild av varumärket som på lång sikt för oss positivt inställda till det (Emotionell kommunikation, preferens, mental avaliability etc). Det andra är att kapitalisera på denna emotionella relation genom att taktiskt skapa konvertering (Taktisk kommunikation, konverteringsdrivande etc).

Influencers är antagligen en ganska svag kanal för att långsiktigt bugga den breda allmänhetens bild av varumärket Polisen. Hade man velat göra det hade man behövt arbeta på ett helt annat sätt (välja ett par relevanta influencers som ambassadörer, kontraktera dem över lång tid, skapa emotionellt driven stark reklam, distribuera denna på ett konsekvent sätt över många olika kanaler över tid).

Men nu skall denna kampanj skapa anmälningar till Polishögskolan .Den skall inte bygga varumärke,. Och ur det syftet gör den sitt jobb. Den skapar kostnadseffektivt uppmärksamhet, och leder direkt vidare till Call To Action (”ansök via länk i bio”)

De har bra räckvidd i målgruppen

Vill man nå målgruppen 18-30 är Influencers inget dumt val. Antagligen avsevärt mindre spill än att ta ut en print-annons i DN:s jobb-bilaga. Det, i kombination med att det är relativt kostnadseffektivt per kontakt, gör att de som skriker sig hesa om ”slöseri” nog tyvärr är ganska fel ute.

Andra relevanta kanaler är antagligen uttömda

Många verkar hoppa direkt till slutsatsen att detta är det enda Polisen gör kring marknadsföring. Antagligen är detta en mycket liten pusselbit i deras kommunikationspussel. De har rimligtvis redan täckt/maxat arbete kring SEM/SEO, PR, annan digital annonsering etc. Likt Försvarsmakten insåg för några år sedan: har man aggressiva rekryteringsmål kommer man ganska snart slå i taket för vad man kan göra i de förväntade, vanliga kanalerna. Då måste man börja addera mindre väntade val.

 

Sammanfattningsvis kan valet se konstigt och slösaktigt ut för det otränade ögat. Men gräver man mer i syfte och helhet är det nog inget dumt val alls.

Posted on

Den här personen existerar inte

 

En person som inte existerar

Att digital utveckling i allmänhet,  och AI i synnerhet, går framåt med rasande takt är nog inte nytt för alla. Det som kanske saknas är tydliga, påtagliga exempel på användandet av denna nya datorkraft. Inom reklam- och mediebranchen har det kanske främst talats om robotjournalistik inom sportens värld, AI-optimering av digitala medieköp, och hjälp att skriva tråkig content-copy via Adobe Sensei. Inget som gör att man ramlar av stolen direkt.

Men ibland dyker det upp exempel som får vår begränsade kognition att förstå hur stort detta är. Senaste exemplet är en AI-funktionalitet som sätter ihop mänskliga drag till realistiska foton på personer som inte existerar. Det är alltså inte kombinationer av 2 ansikten som finns, det är helt nya ansikten från grunden. På thispersondoesnotexist.com kan man klicka refresh hur många gånger man vill och få fram nya ansikten.

När jag ser de här ansiktena, och inser de möjligheter som skapas, blir jag både imponerad och orolig. Möjligheterna är såklart fantastiska, plötsligt har du oändligt med ansikten som kan användas utan att behöva oroa dig för rättigheter, löner eller fysiska begränsningar. Men samtidigt dyker såklart risker upp, exempelvis kopplat till bedrägerier och falsk marknadsföring.

Den största oron i min mening är inte det från onda makter. Visst är ny teknik ett potentiellt vapen, men det ser jag inte som den största risken. Den störta risken är att de nya möjligheterna används av människo som är inkompetenta, lata eller vårdslösa.

Titta på exemplet med styrning av kommunikation i digitala kanaler. Möjligheter att styra frekvens, budskap, tonalitet eller tid i annonseringen för att maximera effekt och minimera irritation. Många använder möjligheterna, men många bombar också sänder oss med retargeting-banners så fort vi ens närmat oss en e-handelssida. Tar man den skillnaden, mellan de möjligheter som finns, och det trubbiga utförandet som är verklighet, och skapar upp det till en digitaliserad och AI-driven framtid.. Då kan det finnas anledning till oro.

 

Posted on

Nudging i den digitala eran

Nudging är en samlingsbegrepp inom beteendeekonomi som används för att beskriva policyverktyg vars syfte är att underlätta för individer att fatta beslut som främjar deras välfärd utan att begränsa deras handlingsfrihet. Detta kan ske genom att man påverkar rutinbeteenden eller förenklar val i situationer med komplex information. Exempel på nudging innefattar försök att erbjuda mindre lunchtallrikar för att minska matsvinn eller att införa ett streck i en cykelbana som ska leda cyklisterna till cykelparkeringen.

Begreppet ”nudge” myntades av Richard Thaler som år 2017 tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne ”för hans bidrag till beteendeekonomi”. 

Källa Wikipedia

Nudging är ju högst aktuellt och väldigt intressant just nu. Om människor är så irrationella och lättpåverkade att man kan skapa stora beteendeförändringar genom små knuffar i rätt riktning, vad blir konsekvenserna i en digital värld? Att ge en liten knuff genom en skylt vid kassalinjen i butik eller genom en bild på en fluga i en pissoar är ju en sak, men vilken påverkan kan man skapa med hjälp av en smartphone som plockas upp 200 ggr per dag? Hur mycket mer effektivt kan det bli när ”knuffar” kan optimeras av AI och simultant distribueras till miljarder människor. Och hur vet vi att de som kontrollerar detta inte använder det för destruktiva syften?

I mycket har AI, smartness och rekommendationer på sistone kopplats till smarta assistenter, inte minst med ett fokus på röststyrning. Röststyrning är dock inte så utbrett ännu. personligen vet jag inte om det kommer bli det heller, vilket problem är det egentligen röststyrning löser?

Något som däremot fått mindre fokus, men som är så mycket mer en del av det moderna livet, är interface i smartphones. Google lanserade för 5-6 år sedan ”Google Now” som skulle ge dig sökresultat innan du kommit på att söka på dem. Väder, bästa resväg till jobbet, sätta larm i tid för att hinna till möten etc. Funktionen har nu införlivats igen som en del av Google Assistant.  Dock behöver man göra vissa aktiva val och inställningar för att komma åt detta, och i mångas bakhuvud ligger en konstant skepticism kring vad Google kommer göra med denna data.

Än mer spännande är då Apple, som i vanlig ordning bara gör som Apple vill. I senaste uppdateringen har de helt proaktivt börjat lägga med rekommendationer när man ”swipear ner” på hemskärmen. Det kan handla om att SMS:a eller ringa personer, att sätta larm eller WhatsAppa i vissa grupper. För mig framträder ett tydligt mönster: På morgonen SMSar jag förskolan och åker kommunalt till jobbet, vid 17 SMS:ar jag min fru, och vid 23 sätter jag ett larm. Allt detta vet min iPhone, och erbjuder mig en genväg för att genomföra detta smidigare. Och samtidigt som de skapar smidighet, så gör de såklart en liten knuff av mitt beteende mot att göra det de rekommenderar. Kommer det upp en skylt som säger ”SMS:a frun” så blir jag några procent mer benägen att göra just det, än om inte skylten varit där.

Parallellt med detta bemöter Apple vår oro kring integritet och data. I samband med CES i Las Vegas körde de ut en stor vepa med ”What happens on your iPhone stays on your iPhone. Det är en intressant strategi. Genom att omfamna ”Walled Gardens”, dvs att data inte flyttas mellan Apple och t.ex. Google Facebook eller Amazon, tänker sig Apple att de får en större acceptans för att göra saker med data inom sitt univers.

Om folk kommer acceptera det vet jag inte. Men det är ett oerhört starkt verktyg. Om min smartphone kan knuffa mig i olika riktningar gällande vilka transportmedel jag väljer, vem jag ringer, vilka nyheter jag väljer och potentiellt vilka produkter jag tittar på, do kan de skapa enorma effekter.

Låt oss hoppas att de har koll på vad de gör.

 

 

(P.S. det finns flera indikationer på att det inte gör det.. )

Posted on

Skärmtiden och behovet av en balanserad debatt

Sverige har just fått en ny regering, och en sak som specas inom samarbetsavtalet mellan C och S är ett mobilförbud i skolan. Frågan om hur vi använder skärmar är minst sagt aktuell med ett tidvis ganska uppskruvat tonläge och, lite oroande, ganska breda generaliseringar. Är det verkligen så att vi har tillräckligt underlag från forskning för att svartmåla skärmtid och mobilanvändande till den grad som görs i debatter och artiklar?

Mitt svar skulle nog vara nej, av ett antal anledningar.

Låt oss börja med den rena datainsamlingen. Här görs många studier, med olika omfattning och djup, men ibland kan större slutsatser dras än vad som är motiverat. En mycket intressant analys i Nature (The Association Between Adolecent Well-Being and Digital Technogoly Use) exemplifier tydligt detta. Här identifieras att dessa studier ofta görs i enkät-form, och att vad som är välmående respektive skärmtid lätt ”snuttifieras” till förkortningar som lämnar mycket utrymme för tolkningar. Man pekar också på hur slutsatser ofta fattas på aggregationer av data från olika studier, och att man i dessa aggregationer gör tolkningar och därmed tappar validitet. Abstracten tycker jag är ganska tydlig;

The widespread use of digital technologies by young people has spurred speculation that their regular use negatively impacts psychological well-being. Current empirical evidence supporting this idea is largely based on secondary analyses of large-scale social datasets. Though these datasets provide a valuable resource for highly powered investigations, their many variables and observations are often explored with an analytical flexibility that marks small effects as statistically significant, thereby leading to potential false positives and conflicting results. […]  The association we find between digital technology use and adolescent well-being is negative but small, explaining at most 0.4% of the variation in well-being. Taking the broader context of the data into account suggests that these effects are too small to warrant policy change.

Twittraren @patmarkey plockade upp den här analysen och grävde vidare i data och studier lite. Jämför man lite olika studier ser man att sambandet mellan att må dåligt och att mobilsurfa är svagare än mellan att må dåligt och att ha glasögon. Eller att äta mycket potatis (sic). Så enligt den logiken borde vi kanske förbjuda potatis innan vi förbjuder mobiler?

(Här kan man ju jämföra med svenska studier som Orvesto eller Svenskarna och Internet, där jag alltid tycker det har funnits lite intressanta tolkningsvägar mellan hur resultat presenteras och hur frågan är ställd till de intervjuade.)

En nästa nivå i debatten som jag tycker är intressant handlar om korrelation vs kausalitet. OM unga som använder mobilen mycket mår sämre än andra unga (vilket då data kanske inte ens visar), mår de sämre på grund av mobilen, eller hänger det ihop av andra anledningar? Är det exempelvis så att unga med frånvarande föräldrar mår dåligt, och att de ofta blir sittande med mobilen eftersom de är ensamma? Barn som har svårt med läsning kanske använder skärmen mer bara för att läsning känns jobbigt, snarare än att de har svårt att läsa för att de använder mobilen mycket. Just de här frågorna kring om saker hänger ihop som orsak och verkan eller pga andra faktorer, samt vad som är hönan och vad som är ägget, känns ganska frånvarande från debatten.

En sista viktig faktor som jag tycker saknas är en bred diskussion där man väger för- mot nackdelar. Att säga att skärmtid är någonting negativt, och att mobiler i skolan är något som bör förbjudas, kan inte det bli lite trubbigt? Bör man inte i samma andetag som man nämner potentiellt negativa effekter av mobiler, också prata om positiva aspekter. Hur väger man in den fantastiska utveckling vi haft kring att kunna hitta information, kommunicera med andra, hitta rätt väg i den fysiska världen och uttrycka oss själva. Hur alla dessa effektiviseringar gett nya möjligheter till lärande och glädje, men också potentiellt effektiviserat processer och skapat mer tid för människor att utnyttja i den fysiska såväl som i den digitala världen.

Sammanfattningsvis tror jag det finns tre faktorer som kan bli bättre i debatten som skärmtid:

  • En tydligare bild av vilket dataunderlag vi har, för att undvika subjektivt tyckande
  • Ett utmanande tänkesätt kring korrelation vs kausalitet
  • En fråga om den relevanta frontlinjen för att förbättra situationen kring lycka, lärande, ensamhet och mobbing verkligen går mellan det fysiska och det digitala, eller om man kanske bör skära elefanten på andra sätt.

Betyder detta att vi kan konstatera att det inte finns några problem med skärmtid? Definitivt inte. Det betyder att vi inte vet tillräckligt för att dra drastiska slutsatser om att det är skadligt. Som slutsatsen i Nature så tydligt uttrycker;

Taking the broader context of the data into account suggests that these effects are too small to warrant policy change.

 

I grunden handlar det om vad som är det effektivaste perspektivet att titta på problem ur. Om det finns ett problem med mobbing online, är det en del av det övergripande problemet med online, eller en del av det övergripande problemet mobbing..  Där saknar vi idag insikter nog för att kunna fatta kvalificerade beslut..

 

Posted on

Svårigheten att bygga varumärke i digitala kanaler

Ämnet är knappast nytt, men fortfarande aktuellt: varför verkar det så svårt att bygga varumärke i digitala kanaler? De är ju mer exakta, riktade, dynamiska och interaktiva än andra kanaler. Men kanske är det just styrningen och anpassningen som är svagheten? Häng med:

Det är via forskning ganska etablerat att emotionell kommunikation är det som effektivast bygger varumärke (Binet & Fields 60/40 regel, Byron Sharps mental avaliability etc). Det borde i sig inte vara ett hinder för digitala kanaler, även om många digitala format kanske är lite platta, så borde man ju kunna vara emotionell på webben.

www.twitter.com/adweak

Nästa nivå som skapar ännu bättre varumärkes–effekt är det Binet & Field kallar ”fame”, alltså att man som varumärke blir så allmänt välkänt och ryktbart att man blir omtalad i samhället. Men nog borde ett varumärke kunna bli allmänt känt även genom digitala kanaler, bara man gör det tillräckligt stort? Om man skippar de styrningar och anpassningar som kanske begränsar digitalt som räckviddsmedia?

Här kommer en annan aspekt på mänskliga psyket in.  För att ett varumärke ska få en effekt av bred kulturell relevans räcker det inte att det är emotionellt laddat. Det räcker inte heller att alla konsumenter känner till varumärket.  Kevin Simler har skrivit om att annonsering fungerar genom ”cultural imprinting” , och hans slutsats är denna:  det som behövs är att alla (relevanta) konsumenter känner till varumärket OCH att de vet att alla andra konsumenter också känner till det.

Här kommer en intressant koppling till digitala kanaler (som utmärkta bloggen adcontrarian skrivit om här) Även om alla svenskar ser en reklam på internet så känner de sig inte säkra på att andra svenskar har sett den. Inte på samma sätt som om de sett annonsen i Idol på TV4 eller på en stor utomhus-vepa. Därmed blir de mindre benägna att prata om varumärket, och mindre benägna att anta att varumärket är en del av vår gemensamma kultur.

Gammelmedia

Var för då detta för implikationer kring hur man bör tänka om digitalt och varumärkesbyggande?

Komplementmedia – om man har som syfte att bygga varumärke bör man försöka undvika en enbart digital mediestrategi. Däremot kan det ju funka utmärkt som komplementmedia. Om jag sett kampanjen i TV4 OCH på Instagram, då ser jag det kanske som ännu mer kulturellt relevant.

Tvingande format – en intressant implikation blir ju det motsatta till det vi lärt oss senaste år. Ju mer man använder ”tvingande” format, som inte kan väljas bort, desto mer troligt är det ju att konsumenter tror att även andra har sett dem. Podcast-samarbeten, sponsorskap av WebbTV-format etc. kan ju vara relevant (om Alex och Sigge pratar om en produkt i sin podd, så kan det ju kanske ses som att denna produkt ses som allmänt känd bland gruppen Alex och Sigge-lyssnare).

PR – Simlers artikel resonerar kring köpt annonsering, men jag skulle säga att PR mot digitala ytor även fungerar för att driva kulturell relevans. Till skillnad från annonser, som kan styras mot målgrupper, antar gemene man att redaktionellt innehåll ses av en bredare massa.

Influencers? – Här kommer en intressant fråga. Om PewDiePie gör ett samarbete, skulle man anta att inom gruppen hängivna följare så anses detta samarbete vara allmänt känt. Vad gäller Instagram är ju organiska räckvidden långt ifrån 100 %, vilket skapar ett frågetecken. Antar en följare till Bianca Ingrosso att alla andra som följer henne har sett samma inlägg som den själv? Jag är osäker, men det skulle ju kunna indikera att det är bra att göra långsiktiga samarbeten med flera inlägg för att säkra bra täckning bland följarna.

Just detta med att skapa kampanjer som är emotionella och breda, men som också ger bilden av att vara breda är en intressant målbild. Än så länge är denna målbild svår att kombinera med hur digitala medier fungerar, men det blir intressant att se hur det utvecklas i framtiden. Det är ju viktigt att ta med sig att även om ovanstående talar för traditionella medier, så rör ju sig konsumenters mediebeteende ändå i riktning mot digitala kanaler.