What marketers should not learn from the American election

 

Not all people who voted for Trump are gun-toting pro life anti-BLM folks. There is a scale, from the most right-wing extremists to people who may just think that Trumps low tax approach is so important to the growth of the economy it outweighs his character flaws.

Also, as almost half of Americans voted for Trump, few major brands can afford to alienate them all (as very well put by JP Castlin in a piece for Marketing Week ).

This leads to the realization that the American election – in combination with a bit of classic “How Brands Grow” by Byron Sharp – holds a lesson for marketers.

Admittedly, nothing is more cringe-worthy than yet another “[insert number] things marketers can learn from [insert current major event]”. Not only because of the farfetched constructs needed to link every single political, technological or societal development to selling FMCG wares, but also because these learnings always seem to validate the hype du jour.

Everything from urbanization and 5G through fake news and forest fires seems to support purpose driven, influencer amplified, omnichannel based d2c innovation. With AI on top.

With the risk of being eternally dubbed an old fart, it may be the most interesting to focus on when learnings go against the grain. I liked when twitter responded to Pfizers stock market success in the light of a potential Covid vaccine with the ironical “6 things marketers can learn from Pfizers vaccine success”. In actuality, there is one clear lesson: Staying humble to the fact that marketing is not just advertising. Product development is also crucial, as is distribution and pricing. And there’s a whole would outside that can turn any marketing effort on its head in a heartbeat.

So what is that twisted lesson from the American election? In short: avoid type casting segments of people, don’t overestimate their convictions or engagement levels, and don’t take stands that alienate people.

The polarized media view of the American election has portrayed society as a duality between sheltered urban educated goody-two-shoes and gun toting hillbilles, which is of course far from true. But marketers can be just as keen to find commonalities in segments.  One example is the surprisingly persistent idea that generations are characteristically different from each other. A recent bit of research   from BBH Labs showed that despite all the Millenial-obsession of late, our approach to eating nuts is a more relevant one than our generational bracket. Even “People who floss” are a more coherent group than Gen Z..

A mirror effect of the fact that people are not so easily segmented into coherent distinct groups is that segmenting tour marketing efforts to narrowly will cause problems. And this is where Byron Sharp and “How Brands Grow” come into play. If you want to grow your brand, your marketing and messaging should target all potential category buyers.

If we believe we can attribute the characteristics of our most frequent buyers to all of our buyers, and if we believe that different customer segments are really distinct and different, then it is easy to come to the conclusion we need to “take a stand” to clearly align with the opinions of our “brand followers”. If the people writing comments on our Instagram posts dislike Trump, surely all people buying our brand do so? And if “Trump Voters” as a group are so homogenous and extreme in opinion, they seem to stand so far from our brands position we would never be able to won them over anyway.

But the truth is most brand buyers are light buyers, who do not really appreciate what the brand stands for. And the segments out there are not so distinct, they are blurred and overlapping, meaning there is a risk part of your buyers are Trump supporters, even if your business is selling organic kale smoothies in urban areas.

So given this insight, what is the learning from the election for marketers? I would say most brands should avoid the tactics of big brands like Patagonia, whose “Vote the a**holes out”-initiative, was so celebrated.

Instead, they may take a cue from the last  and smallest entry into the ”brands involved in election  circus category”: Four Seasons Total Landscaping. Four Seasons became the focus of attention for the election after the GOP mistook Four Seasons Landscaping for Four Seasons Hotel and famously booked a landscaping firm parking lot for a major press conference. Four Seasons Landscaping, as you see above, responded in an inclusive, open, and generous manner many marketers could take a lead from.

On a personal level, one can hold strong opinions about the tangerine tinted man in Washington. But that does not mean a brand should alienate all those who could consider him an option. The world is just not that black and white.

 

 

 

 

Riddaren i solkig rustning

Ibland kan det vara svårt att hålla reda på vilka som är goda och onda i en konflikt. Och ibland är det inte så enkelt som svart och vitt. I tider av pandemier, upplopp och kaos kan allt bli än mer komplext och accelererat, och att hålla isär skeden och företeelser blir allt viktigare. Annars blir risken att förändringar smygs in utan att vi märker dem.

En solig vårdag 2016 stod Terrence Bollea på en trappa utanför tingshuset i Tampa och log, iklädd mörk kostym och mörka solglasögon. Det är ju en ganska vanlig utstyrsel i amerikanska domstolar, men här var det ändå lite ovant. Terrence är nämligen mer känd under sitt artistnamn Hulk Hogan, och man är mer van att se honom i gul-röda spandex-outfits i wrestling-ringar. Leendet gick dock att känna igen. Leendet härrörde just nu från att Terrence just hade vunnit sitt mål mot skvaller-sajten Gawker.com.

Han hade tilldelats 140 miljoner dollar i skadestånd eftersom Gawker hade publicerat en sexfilm med honom på sin sajt. Bollea/Hogan såg ut som en osannolik men icke desto mindre ädel riddare för vår rätt till integritet och privatliv.

Snart framkom dock en del tveksamheter. Som att Bollea under rättegången strukit vissa åtalspunkter, vilket minskade hans möjliga skadestånd. Detta verkade han gjort för att undvika Gawkers möjligheter att få skadestånd täckt av försäkringsbolag. Han gick med på en lägre förtjänst för sig själv bara för att skada Gawker mer.

Sen framkom att ett motiv till stämningen kunde vara att förhindra att Gawker publicerade den längre versionen av sexbandet, där Bollea också uttalade sig rasistiskt.

I en sista spännande vändning visade det sig att Bolleas hela åtal hade finansierats av finansmannen Peter Thiel. Peter Thiel som är miljardär, medgrundare till PayPal och tidig investerare i Facebook. Peter Thiel som har en historik av konflikter med medier, som försökt stämma Valleywag och även Gawker tidigare för deras avslöjanden kring hans privatliv. Peter Thiel som har ett slags Ayn Rand-syn på samhället och är delaktig i ett projekt för att lansera flytande samhällen ute till havs för att slippa lagstiftning.

Plötslig var det kanske inte den osannolike Davids kamp mot den skvaller-spridande Golat längre. Snarare handlade det om en miljardär som försökte tysta den fria pressen.

(Allt detta kan man ta del av i utmärkta Netflix-dokumentären Nobody Speak).

Den här typen av märkliga allianser, oklarheter kring syfte med olika initiativ, ”helgar medlen verkligen ändamålen?”-frågor har alltid funnits. Men de mångdubblas i tid av transformationer och kriser. Under den pågående pandemin har det såklart varit viktigt att vara handlingskraftig och bemöta hotet kraftfullt. Men en följdverkan av detta behov är att många ledare (Orban, Bolsonaro, Jinping – the usual suspects) har ändrat lagar och regler drastiskt. På pappret är detta för att kunna bemöta hotet, men i vissa fall kan man argumentera för att de tagit pandemin som ursäkt för att införa förändringar som tjänar deras egna syften, och som de inte lär ändra tillbaka när faran är över. I Ungern är det förbjudet att kritisera regeringens Corona-strategi. I Turkmenistan har helt enkelt förbjudit ordet ”coronavirus”.

En annan utveckling som inneburit svåra frågeställningar är såklart framväxandet av sociala media. Å ena sidan fantastiska plattformar för kommunikation mellan människor globalt, en möjlighet för vem som helst att bli sitt eget media, för nyheter att spridas utanför de domäner som kontrolleras av traditionella nyhetspublicister.

Å andra sidan, en grogrund för extrema åsikter och filterbubblor, för näthat och spridande av fake news. På något sätt är det talande att de som är anställda av Facebook för att moderera kommentarer drabbas av psykologiska problem, depressioner och drogmissbruk på grund av flodvågen av troll-hat de måste vada igenom varje dag. Sociala och digitala medier har också utmanat intäktsmodellen för journalistik, och många medier står idag på ruinens brant.

Mitt i dessa stormars öga vajar en rapsgul lugg bångstyrigt. I allt från kritiken av traditionella medier, till kritiken av fake news, till spridandet av fake news via twitter, till koncentrationen av makt och ifrågasättande av regler och lagar. Donald Trump.

Men med Donald Trump kommer också en klurighet. Efter att länge älskat möjligheten för sociala medier att utmana traditionella, att älskat möjligheten för honom att tala direkt till folket utan risk för att filtreras via journalisters tolkningar, har nu Trump tröttnat på sociala mediers frihet.

Upprinnelsen är att Twitter markerade en av Trumps tweets kopplat till hur man kan rösta i USA som fejk. Mannen som ropat fake news i fem år får smaka sin egen medicin. Och han gillar den inte.

Trumps motdrag är att hota att ta bort sektion 230 från Communications Decency Act. Det är den lagstiftning som gör sociala medier så fria, den lagstiftning som jämför Twitter med postverket eller telefonbolaget, som bara vidarebefordrar andras meddelanden, snarare än med tidningar eller tv-kanaler som behöver ta ansvar för sitt innehåll. Som fritar sociala medier från ansvar för det innehåll som syns i dem.

I grunden finns det såklart massor med mörka moln i denna nyhet. Återigen en ledare som går in och påverkar lagstiftning för att tjäna sina egna syften, som utmanar en kanal för det fria ordet, som kringgår procedurer och regler. Men samtidigt, i dessa turbulenta tider, för man ibland nöja sig med en riddare i solkig rustning. Och det finns trots allt något positivt i detta drag av Trump.

Jag vet inte om ett återtagande av sektion 230 är rätt väg framåt. Jag inser att det finns en massa problem kring fri kommunikation i detta. Jag inser att Trumps syften är allt annat än nobla, att kan bara vill eliminera sina kritiker. Men det kan vara en intressant start på en dialog kring hur vi kan adressera de problem som de facto finns i sociala medier, och de fördelar som finns med journalistiskt ansvar och en ansvarig utgivare.

Vem som är riddaren och vem som är draken i detta får tiden utvisa. Oavsett vem det blir,  vänta er inte en riddare med fläckfri rustning.