Ibland kan det vara svårt att hålla reda på vilka som är goda och onda i en konflikt. Och ibland är det inte så enkelt som svart och vitt. I tider av pandemier, upplopp och kaos kan allt bli än mer komplext och accelererat, och att hålla isär skeden och företeelser blir allt viktigare. Annars blir risken att förändringar smygs in utan att vi märker dem.
En solig vårdag 2016 stod Terrence Bollea på en trappa utanför tingshuset i Tampa och log, iklädd mörk kostym och mörka solglasögon. Det är ju en ganska vanlig utstyrsel i amerikanska domstolar, men här var det ändå lite ovant. Terrence är nämligen mer känd under sitt artistnamn Hulk Hogan, och man är mer van att se honom i gul-röda spandex-outfits i wrestling-ringar. Leendet gick dock att känna igen. Leendet härrörde just nu från att Terrence just hade vunnit sitt mål mot skvaller-sajten Gawker.com.
Han hade tilldelats 140 miljoner dollar i skadestånd eftersom Gawker hade publicerat en sexfilm med honom på sin sajt. Bollea/Hogan såg ut som en osannolik men icke desto mindre ädel riddare för vår rätt till integritet och privatliv.
Snart framkom dock en del tveksamheter. Som att Bollea under rättegången strukit vissa åtalspunkter, vilket minskade hans möjliga skadestånd. Detta verkade han gjort för att undvika Gawkers möjligheter att få skadestånd täckt av försäkringsbolag. Han gick med på en lägre förtjänst för sig själv bara för att skada Gawker mer.
Sen framkom att ett motiv till stämningen kunde vara att förhindra att Gawker publicerade den längre versionen av sexbandet, där Bollea också uttalade sig rasistiskt.
I en sista spännande vändning visade det sig att Bolleas hela åtal hade finansierats av finansmannen Peter Thiel. Peter Thiel som är miljardär, medgrundare till PayPal och tidig investerare i Facebook. Peter Thiel som har en historik av konflikter med medier, som försökt stämma Valleywag och även Gawker tidigare för deras avslöjanden kring hans privatliv. Peter Thiel som har ett slags Ayn Rand-syn på samhället och är delaktig i ett projekt för att lansera flytande samhällen ute till havs för att slippa lagstiftning.
Plötslig var det kanske inte den osannolike Davids kamp mot den skvaller-spridande Golat längre. Snarare handlade det om en miljardär som försökte tysta den fria pressen.
(Allt detta kan man ta del av i utmärkta Netflix-dokumentären Nobody Speak).
Den här typen av märkliga allianser, oklarheter kring syfte med olika initiativ, ”helgar medlen verkligen ändamålen?”-frågor har alltid funnits. Men de mångdubblas i tid av transformationer och kriser. Under den pågående pandemin har det såklart varit viktigt att vara handlingskraftig och bemöta hotet kraftfullt. Men en följdverkan av detta behov är att många ledare (Orban, Bolsonaro, Jinping – the usual suspects) har ändrat lagar och regler drastiskt. På pappret är detta för att kunna bemöta hotet, men i vissa fall kan man argumentera för att de tagit pandemin som ursäkt för att införa förändringar som tjänar deras egna syften, och som de inte lär ändra tillbaka när faran är över. I Ungern är det förbjudet att kritisera regeringens Corona-strategi. I Turkmenistan har helt enkelt förbjudit ordet ”coronavirus”.
En annan utveckling som inneburit svåra frågeställningar är såklart framväxandet av sociala media. Å ena sidan fantastiska plattformar för kommunikation mellan människor globalt, en möjlighet för vem som helst att bli sitt eget media, för nyheter att spridas utanför de domäner som kontrolleras av traditionella nyhetspublicister.
Å andra sidan, en grogrund för extrema åsikter och filterbubblor, för näthat och spridande av fake news. På något sätt är det talande att de som är anställda av Facebook för att moderera kommentarer drabbas av psykologiska problem, depressioner och drogmissbruk på grund av flodvågen av troll-hat de måste vada igenom varje dag. Sociala och digitala medier har också utmanat intäktsmodellen för journalistik, och många medier står idag på ruinens brant.
Mitt i dessa stormars öga vajar en rapsgul lugg bångstyrigt. I allt från kritiken av traditionella medier, till kritiken av fake news, till spridandet av fake news via twitter, till koncentrationen av makt och ifrågasättande av regler och lagar. Donald Trump.
Men med Donald Trump kommer också en klurighet. Efter att länge älskat möjligheten för sociala medier att utmana traditionella, att älskat möjligheten för honom att tala direkt till folket utan risk för att filtreras via journalisters tolkningar, har nu Trump tröttnat på sociala mediers frihet.
Upprinnelsen är att Twitter markerade en av Trumps tweets kopplat till hur man kan rösta i USA som fejk. Mannen som ropat fake news i fem år får smaka sin egen medicin. Och han gillar den inte.
Trumps motdrag är att hota att ta bort sektion 230 från Communications Decency Act. Det är den lagstiftning som gör sociala medier så fria, den lagstiftning som jämför Twitter med postverket eller telefonbolaget, som bara vidarebefordrar andras meddelanden, snarare än med tidningar eller tv-kanaler som behöver ta ansvar för sitt innehåll. Som fritar sociala medier från ansvar för det innehåll som syns i dem.
I grunden finns det såklart massor med mörka moln i denna nyhet. Återigen en ledare som går in och påverkar lagstiftning för att tjäna sina egna syften, som utmanar en kanal för det fria ordet, som kringgår procedurer och regler. Men samtidigt, i dessa turbulenta tider, för man ibland nöja sig med en riddare i solkig rustning. Och det finns trots allt något positivt i detta drag av Trump.
Jag vet inte om ett återtagande av sektion 230 är rätt väg framåt. Jag inser att det finns en massa problem kring fri kommunikation i detta. Jag inser att Trumps syften är allt annat än nobla, att kan bara vill eliminera sina kritiker. Men det kan vara en intressant start på en dialog kring hur vi kan adressera de problem som de facto finns i sociala medier, och de fördelar som finns med journalistiskt ansvar och en ansvarig utgivare.
Vem som är riddaren och vem som är draken i detta får tiden utvisa. Oavsett vem det blir, vänta er inte en riddare med fläckfri rustning.