Vad fan håller vi på med?

Det finns en mängd saker att fundera över när man arbetar i reklambranchen. Främjar vi överkonsumtion? Bidrar vi till skeva skönhetsideal och mossiga normer? Skapar vi ibland en tråkigare och fulare samhälls- och mediebild?

De flesta kan nog ändå, genom verklig argumentation eller självförvillelse, motivera sin bana på olika vis. De flesta annonsörer man jobbar med har bra och etiska produkter, man försöker påverka mot en god representation i de saker man tar fram och man hoppas att mycket av den kommunikation man gör ändå kan uppskattas av konsumenter.

Men nu kommer rapporter som lägger ett lager till på den potentiella skada som reklam kan orsaka. Forskaren Johan Wejryd vid Uppsala universitet har kommit fram till att de som utsätts för mycket reklam blir mindre engagerade i samhällsfrågor och politik. Inte bara leder reklamen i förlängningen till miljöförstörning, nu hotar den demokratin också!

Se Johan kommentera sin research här

På ett sätt är det egentligen naturligt och i linje med den forskning om den mänskliga kognitionen som de inom kommunikationsskrået själva bedrivit. Studier pratar om att den mänskliga hjärnan inte utvecklats mycket de senaste 1000 åren och att vi, trots att vi exponeras för över 10 000 budskap per dag, bara processer och tar in  en handfull av dem. Varumärkesbyggarens husgud Byron Sharp pratar om ”mental avaliability”, att man måste kriga sig till en långsiktig plats i folks sinnen för att över huvud taget vara valbar när det väl skall fattas beslut. I teorierna pratar vi fräst om detta krig för uppmärksamhet inom en kategori, men naturligtvis sker en påverkan mellan kategorier också. Om 80% av de kommersiella budskap vi ser handlar om spelbolag, finns mindre utrymme för att ha en bestämd uppfattning om bilvarumärken, elbolag eller politiska partier.

Den problematiska utvecklingen byggs på vidare av en allmän medieutveckling där vi går mot en ”snuttifiering” av informationsflödet. Som jag tidigare skrivit om ser en allt högre del sociala medier som sin främsta källa till information om omvärlden.Samtidigt finns en problematik kring att man lajkar, delar eller bildar sig en uppfattning om nyheter bara på den rubrik man ser i flödet, utan att ens gå in och läsa artikeln. En aktuell sak som kan ses som exemplifiering på detta är när Aftonbladet nu väljer att dra ner på sin Almedalen-bevakning: ”De satsningar som görs under Almedalen möts inte upp av intresset från läsare och tittare och nyhetsvärdering kring veckan har blivit skev.”

Är vi inom kommunikations-ankdammen då satan? Bör man skola om sig och lämna denna destruktiva bana. Nja, viss anledning till nyansering finns ändå. En sak som Johan Wejryd påpekar är att han har hittat ett samband, men han har inte hittat anledningen till detta samband. Är det kausalitet eller korrelation? Handlar det om specifikt reklambudskap eller handlar det lika mycket om ett allmänt oväsen av budskap? Det vet vi inte till 100%.

Vad kan då vara vägen framåt? För att få reklam, media och näringsliv att samverka med samhällsutveckling och politik? Det är svårt att sia om när vi vet så lite om sambandet. Vissa vill anföra att syftesdriven reklam, det vill säga att samhällsrelaterade budskap byggs in i marknadsföring är en väg framåt. Jag tror personligen det kan vara en farlig väg. Att låta enskilda bolag med stora mediebudgetar välja vilken samhällsfråga de tycker är trevlig att jobba med blir en snedfördelning av fokus.

Personligen tycker jag det finns något intressant i att de som gör marknadsföring försöker säkerställa att de pengar de investerar i media stödjer god journalistik. Det finns också något intressant i hur prenumerationer på digitala medier och tjänster ökar, vilket potentiellt minskar reklamens del av den totala uppmärksamhetskakan. Det utrymme som blir kvar får då bli ”färre men värre”.

Samtidigt som Sverige är i ett extremt intressant politiskt läge går vi in i julhandels-perioden. Orkar konsumenter hålla fokus på båda sakerna samtidigt? Det får kanske tiden utvisa.

Bör varumärken gå ner på knä?

 

I augusti 2016 går San Fransisco 49:ers quarterback Colin Kaepernick ner på knä under nationalsången inför en match i NFL. Alla andra står, men Colin vill visa ambivalensen inför ett Amerika som fortfarande bär på så mycket strukturell rasism.

Han fortsätter sin aktion under årets matcher, och fler och fler – främst afroamerikanska – spelare följer hans exempel.

I ett Amerika där respekt för flaggan, nationalsången och för de krigsveteraner som kämpat för landet är det här sprängstoff. Debatten rasar, där den konservativa tycker att agerandet är respektlöst och att alla som inte står upp under nationalsången skall stängas av. Andra tycker att det är viktigt och naturligt att man när man har hela nationens ögon på sig för ut ett viktigt budskap

Debatten får egentligen inte någon lösning. Det som händer är att Colin mystiskt nog inte får något kontrakt med något NFL-lag kommande säsong.

 

Igår (4 aug) gick Nike ut med nyheten att Colin blir en talesperson under deras ”Just Do It”-paraply, med följdsägningen

”Believe in something. Even if it means sacrificing everything”.

Det är ett extremt starkt ställningstagande för ett amerikanskt företag, kanske det första rikgit globala exemplet på syftesdriven kommunikation. Med syftesdriven kommunikation avser jag då att som varumärke gå in i en debatt och ta ställning. Inte de ”enkla” val som görs i frågor där det finns en tydlig mainstream-åsikt (att vara för miljön, för människors lika värde eller mot osunda kroppsideal) utan verkligen gå in i något som är infekterat, som väcker känslor, och där man vet att vissa kommer bli förbannade. Och ändå ta ställning.

Detta handlar egentligen i grunden om frågan kring vad ett varumärke är, och vad ett varumärkes syfte är. Ser man ett varumärke som enbart ett sklags kosmetika som på kort sikt kan öka försäljning, då är nog syftesdriven kommunikation ett felaktigt val. Visst, det finns mycket som talar för att i dagens samhälle med så mycket budskap och brus bär man vara distinkt i vad varumärket står för, men att uppnå det genom att göra vissa målgrupper förbannade är nog inte god kvartalsekonomi. Mycket negativt händer just nu. Konservativa amerikaner bränner sina Nike-skor i uppror på sociala medier. Nikes börskurs har dykt efter beskedet om samarbetet med Kaepernick..

 

Nej syftesdriven kommunikation behöver ses i längre perspektiv, där ett tydligt varumärke tillsammans med ökat engagemang hos både anställda och ägare skapar en tribe, en stam med ett delat syfte. Det syftet och engagemanget kan skapa en stor styrka om man orkar hålla i. En styrka som kanske är större än förlusten av vissa delmålgrupper. Det blir extremt intressant att följa Nikes strategi och utveckling framöver.