Den 31 augusti 2007 släpptes Fallon London sin reklamfilm för Cadbury på brittisk TV. Det finns mycket att säga om den reklamen: Tanken på att skapa något ”viralt” var såklart på agendan på den tiden. Det var en reklam som gick rakt på en emotionellt anslag och helt och totalt struntade i produkten. Det var ett spännande sätt att bredda målgruppen och hitta på något nytt efter att tioårigt (sic) sponsorskap av Coronation Street.
Men framförallt är det en universell feelgood-filmsnytt. Den ger en varm känsla i magen. Jag har ännu inte träffat någon som tycker illa om den, som inte drar lite på smilbanden när trummandet börjar.
På samma sätt som det finns reklamer som är så bra att de sträcker sig utanför målgrupp och kampanjperiod, finns det sådana som är så dåliga att de får större effekter. För det mesta är mönstret att ju de hårdaste bedömarna av reklam är reklamare själva. Konsumenter bryr sig mycket lite om reklam, och andra stakeholders i annonsörens ekosystem (ekonomi, styrelse, HR och konkurrenter) har gärna åsikter, men är sällan alltför dömande. Men ibland så.
Peloton tillverkar en uppkopplad träningscykel med en stor skärm. På skärmen följer man spinningklasser, och man trackar sina framsteg digitalt. Inför julen i år har de släppt en reklam som är en slags sexistisk blandning av kroppshets och Black Mirror-dystopi. Den är så cringeworthy att den blivit viral av helt fel skäl.
Detta händer med flera kampanjer såklart, och för det mesta resoneras det att ”all publicitet är bra publicitet”, en argumentation som jag tror baseras på ett ganska kortsiktigt tänkande.
Hur som haver. Peloton har lyckats tillverka en film som är så dålig att inte bara reklamare reagerat. Filmen är så pinsam, märklig och obehaglig att självaste aktiemarknaden reagerat. Efter filmen släppts rasade aktien 9%. Det finns inga faktafel eller olagligheter i den. Den är bara så dålig att hela världen reagerade.
Det finns hopp om mänskligheten.