What marketers should not learn from the American election

 

Not all people who voted for Trump are gun-toting pro life anti-BLM folks. There is a scale, from the most right-wing extremists to people who may just think that Trumps low tax approach is so important to the growth of the economy it outweighs his character flaws.

Also, as almost half of Americans voted for Trump, few major brands can afford to alienate them all (as very well put by JP Castlin in a piece for Marketing Week ).

This leads to the realization that the American election – in combination with a bit of classic “How Brands Grow” by Byron Sharp – holds a lesson for marketers.

Admittedly, nothing is more cringe-worthy than yet another “[insert number] things marketers can learn from [insert current major event]”. Not only because of the farfetched constructs needed to link every single political, technological or societal development to selling FMCG wares, but also because these learnings always seem to validate the hype du jour.

Everything from urbanization and 5G through fake news and forest fires seems to support purpose driven, influencer amplified, omnichannel based d2c innovation. With AI on top.

With the risk of being eternally dubbed an old fart, it may be the most interesting to focus on when learnings go against the grain. I liked when twitter responded to Pfizers stock market success in the light of a potential Covid vaccine with the ironical “6 things marketers can learn from Pfizers vaccine success”. In actuality, there is one clear lesson: Staying humble to the fact that marketing is not just advertising. Product development is also crucial, as is distribution and pricing. And there’s a whole would outside that can turn any marketing effort on its head in a heartbeat.

So what is that twisted lesson from the American election? In short: avoid type casting segments of people, don’t overestimate their convictions or engagement levels, and don’t take stands that alienate people.

The polarized media view of the American election has portrayed society as a duality between sheltered urban educated goody-two-shoes and gun toting hillbilles, which is of course far from true. But marketers can be just as keen to find commonalities in segments.  One example is the surprisingly persistent idea that generations are characteristically different from each other. A recent bit of research   from BBH Labs showed that despite all the Millenial-obsession of late, our approach to eating nuts is a more relevant one than our generational bracket. Even “People who floss” are a more coherent group than Gen Z..

A mirror effect of the fact that people are not so easily segmented into coherent distinct groups is that segmenting tour marketing efforts to narrowly will cause problems. And this is where Byron Sharp and “How Brands Grow” come into play. If you want to grow your brand, your marketing and messaging should target all potential category buyers.

If we believe we can attribute the characteristics of our most frequent buyers to all of our buyers, and if we believe that different customer segments are really distinct and different, then it is easy to come to the conclusion we need to “take a stand” to clearly align with the opinions of our “brand followers”. If the people writing comments on our Instagram posts dislike Trump, surely all people buying our brand do so? And if “Trump Voters” as a group are so homogenous and extreme in opinion, they seem to stand so far from our brands position we would never be able to won them over anyway.

But the truth is most brand buyers are light buyers, who do not really appreciate what the brand stands for. And the segments out there are not so distinct, they are blurred and overlapping, meaning there is a risk part of your buyers are Trump supporters, even if your business is selling organic kale smoothies in urban areas.

So given this insight, what is the learning from the election for marketers? I would say most brands should avoid the tactics of big brands like Patagonia, whose “Vote the a**holes out”-initiative, was so celebrated.

Instead, they may take a cue from the last  and smallest entry into the ”brands involved in election  circus category”: Four Seasons Total Landscaping. Four Seasons became the focus of attention for the election after the GOP mistook Four Seasons Landscaping for Four Seasons Hotel and famously booked a landscaping firm parking lot for a major press conference. Four Seasons Landscaping, as you see above, responded in an inclusive, open, and generous manner many marketers could take a lead from.

On a personal level, one can hold strong opinions about the tangerine tinted man in Washington. But that does not mean a brand should alienate all those who could consider him an option. The world is just not that black and white.

 

 

 

 

Balanced scorecard för medieköp?

De senaste 20 åren har ett dramatiskt skifte skett i relationen mellan annonserade företag och journalistik. I takt med att konsumenters beteende förändrats har majoriteten av annonspengarna flyttats från medier med en ansvarig utgivare till fria plattformar som Facebook och Google. Nu börjar en del annonsörer se en problematik med att deras reklam syns i okontrollerade sammanhang, och att deras annonsbudgetar stödjer plattformar som potentiellt kan sprida hatiska budskap. Bör annonsörer ta en pådrivande roll i frågan, och i så fall hur?

Problematiken har varit på tapeten flera gånger i olika vågor. I samband med amerikanska presidentvalet 2016 uppdagades Cambridge Analytica, samt hur hårt vinklade eller ibland helt falska nyheter fick spridning och skapade polarisering. Bland annat Dagens Nyheter uppmärksammade hur polarisering accelererades av ”Trollfabriker” som tjänade annonspengar på de klick som genererades av falska och hatiska inlägg. I olika omgångar under 2017 till 2019 har Youtube hotats av bojkott eftersom deras annonssystem varit för dåligt för att hålla isär extremistiskt innehåll och reklam. Som exempel kan nämnas hur reklam för Coop, Ica och Barncancerfonden syntes via klipp där personer med anknytning till Granskning Sverige hotade medarbetare på Expressen. 2019 bojkottade Nestlé och Disney Youtube efter att det uppmärksammats att pedofiler använder plattformens kommentarsfält för att leta offer.

Stop hate for profit

Nu, sommaren 2020, kommer på nytt rop om bojkott, den här gången med bakgrund i Black Lives Matter rörelsen och upprördhet kring hur rasism och vit makt-organisationer kan ta plats på Facebook. Initiativet ”Stop Hate for Profit” har backats av bolag som Ben & Jerrys, Patagonia, Reebok och Levis. Starbucks, den sjätte största reklamköparen på Facebook, har pausat all annonsering.

Och den här gången finns det en annan underklang i budskapet. Där det tidigare handlat mer om rent kommersiella grunder, att annonsören inte vill se sin reklam bredvid något som kan skapa en negativ effekt på imagen, vill man nu utmana Facebook som helhet. Även om min kampanj bara syns på ”trygga” delar av Facebook, så vill jag inte att annonspengar från mig går till att stödja en plattform där hat kan spridas.

Tidning med ansvarig utgivare

I grunden handlar detta om frågan om ansvarig utgivare. Alla medier behöver ha en sådan, någon som är ytterst ansvarig för innehållet i den publikationen. Om innehåll i en tidning, radio- eller tv-kanal ör olagligt eller falskt finns det någon att ställa till svars för det. Och som en följd av detta har de som driver publikationen ett naturligt motiv att granska och moderera innehållet.

Facebook däremot, ser sig inte som en publikation utan som en teknisk plattform. Likt ett telefonnät eller ett system för postdistribution. Och på samma sätt som Telias VD inte kan hållas ansvarig för hatfulla SMS som skickas kan inte Mark Zuckerberg hållas ansvarig för hat på Facebooks plattformar. På en principiell nivå tänker nog många att Facebook har rätt, men i ljuset av vilken enorm räckvidd bolaget har, och vilka enorma vinster de gör, finns det ändå en känsla att de borde ta ett större ansvar.

I den pågående bojkotts-rörelsen finns också en annan problematik som handlar om underliggande principer och mönster. Tittar man på själva frågan på bordet, att något borde göras åt spridningen av vit makt-hat, så håller nog de flesta med om det. Och om då Reebok och Starbucks hjälper till att skapa denna förändring så är ju det trevligt. Men tittar man på det underliggande mönstret, att stora börsnoterade företag påverkar hur medier och journalistik ser ut i samhället, då blir det mer komplicerat. Skulle vi stödja samma underliggande princip om vi tyckte annorlunda än företaget i den fråga som diskuterades för dagen.

Visst är Facebook ett enormt företag vars maktposition kan ifrågasättas. Men Starbucks som nu utmanar dem är även de ett gigantiskt bolag vars etik ibland ifrågasatts. Man talar idag ofta om syftesdrivna företag: Bolag som Patagonia hyllas för sin starka ståndpunkt om hållbarhet, Ben & Jerrys för sina uttalanden om jämställdhet och rättigheter. Men att hänga upp en positiv samhällsutveckling på börsägda bolag kan vara riskabelt.

Hulk Hogan

En parallell finns till berättelsen om Hulk Hogan och Gawker, berättad bl.a. i utmärkta Netflix-dokumentären Nobody Speak. Storyn såg ut att handla om den ekonomiskt pressade före detta wrestlaren som utmanade förlagsjätten Gawker och kämpade för människors integritet och rätt till privatliv. På ytan en fråga där många kan ställa sig på Hogans sida mot skvaller-sajten Gawker. Men sedan visar det sig finnas ett underliggande lager, där finansmannen Peter Thiel har använt Hogan som marionett. Thiel har finansierat Hogans advokater för att få till stämningen och i förlängningen konkursen för Gawker.  Bakgrunden är en personlig vendetta han haft sedan tidigare med Gawker. Plötsligt handlade målet snarare om miljardärers vilja att tysta obekväm fri press.

Peter Thiels var för övrigt den första externa investeraren i Facebook.

En av de andra rösterna som höjts på sistone för att sociala medier skall hållas ansvariga för sitt innehåll är Donald Trump (sic). Utspelet var en reaktion mot att Twitter markerade ett av hans inlägg som falskt. På en underliggande nivå fanns ett hot om att om man gjorde Twitter ansvarigt för sitt innehåll kunde Trump med flera sedan stämma dem så fort något de ogillade dök upp på plattformen.

Kort sagt är skärpunkten mellan yttrandefrihet, fri press, annonsörers kommersiella kraft och företags goda vilja en rörig plats, där goda intentioner kan komma från tvivelaktiga parter, och tvivelaktiga utspel kan komma från välmenta parter. I den fråga som vi har på bordet just nu finns en grundläggande fråga kring ansvar för innehåll kontra frihet att uttrycka sig, en fråga som är för stor och allvarlig för att hitta ett kort svar på. Men det finns också en fråga kring annonsörers inblandning i hur medier fungerar som är mera konkret.

Vindflöjel

Att företag vill ansluta till goda initiativ är varken nytt eller nödvändigtvis problematiskt. Men det som kan ifrågasättas är hur genuina, hur långsiktiga och hur välriktade dessa stödinsatser är. Bolag som lägger upp en regnbågsbild i sociala medier men samtidigt är inblandade i rättsprocesser för att olagligt avskedat anställda på grund av bakgrund eller läggning. Bolag som går i försvar av jämställdhet men bara har medelålders män i styrelsen. Bolag vars bojkotter av sociala medier kanske inte håller mycket längre än den tid man kan få positiv PR i frågan. Det behövs, kort sagt, lite struktur för den här typen av insatser.

Det positiva är att en läxa redan är gjord på andra områden än media. När det gäller HR, när det gäller miljöfrågor, när det gäller arbetsförhållanden hos underleverantörer i fattiga länder. Där finns redan principer kring hur man använder balanced scorecard för att skapa transparens, enighet, långsiktighet och mätbarhet kring dessa frågor, från marknadsavdelning ända upp till styrelse och ägare. När det gäller hållbarhet finns FN:s 17 hållbarhetsmål som ett rättesnöre. Genom att ansluta sig till globalt överenskomna mål slipper det enskilda bolaget hitta på egna initiativ eller program som riskerar att bli felriktade eller kortvariga.

GARM

Det är något liknande som kan behövas på mediesidan. Inte att ett gäng marknadschefer skjuter från höften när en ny fråga dyker upp på agendan, utan att ett centralt, övergripande organ (hej Sveriges Annonsörer?) gör ett gediget arbete med att tänka igenom vad som kan vara rimliga ambitioner för den som vill sätta en högre standard för sina medieköp. På global nivå finns The Global Alliance for Responsible Media (GARM), men det är en ganska vag och bred ambition. Jag tror det behövs något mer konkret, påtagligt. En standard som sedan hela bolaget kan enas om att följa, som förankras från ägarled ner till den avdelning och byrå som arbetar med medieköp. Att även om det inte är det mest kostnadseffektiva eller intäktsbringande i alla lägen, så skall alla våra reklamköp följa dessa standarder. En snygg ikon man kan sätta längst bak i årsredovisningen. Ja ni förstår.

Det är fantastiskt att frågan om ansvar kring hur hat och falska budskap sprids i världen förs upp på agendan. Det är fantastiskt att många stora och starka parter tar aktiv del i detta. Det gäller bara att tänka efter noga kring hur man skall formera arbetet framåt.