Posted on

Stig och mörkret.

Idag är fem av fem artiklar på ”Mest Läst”-listan här på resume.se artiklar om ICA-Stig. Så har det sett ut på den listan närmare en vecka. Fem av fem. Tutti.

Här kan man lätt förfasas: Sveriges ledande publikation inom kommunikation, spjutspetsen av kunnande och aktualitet inom allt från varumärkesstrategi till branschens ekonomi och förutsättningar, kunde inte hitta något mer brännande och relevant att de kunde ens ta sig in på topp fem?

Här finns dock ett par anledningar till fattning. En anledning är naturligtvis att intresset är ett bevis på ett fantastiskt kompetent och långsiktigt jobb av Frank Hollingworth och gänget på King. Ica-spåan är ett jobb som är värt uppmärksamhet. En annan anledning är det faktum att när nyheter från branschen är så breda att de intresserar även de utanför ankdammen, då får besökarstatistiken på resume.se lite slagsida (lex Paulo Roberto).

Men inte bara Resumé och dess läsare är förtjusta över att det faktum att det äntligen händer något i världen. Aftonbladets desk pangar i febrig iver iväg tre (3!) pushnotiser i ämnet på en kvart. (DE klart mindre klickvänliga polarisarna får en. Lamers.).

Detta brännande fokus på vem som skall fylla Loas loafers är nämligen också ett tecken på något annat: bristen på bra nyhetsstoff i en nedstängd värld.

Att mänsklig interaktion, möten, jobba tillsammans, göra produktioner, hänga på event, bråka i paneler, skvallra på fester är upptakten till så mycket som är nyhetsvärdigt. Det är högre bandbredd, mer intensivt än ett Zoom-möte, men det är också svängigare, slarvigare, mer impulsivt. Mer möjlighet för att det händer något i ögonblicket.

”Kabyssen”. Mitt liv nu, tydligen. 

Nu sitter många inne själva. Vi har tråkigare, och vi är också tråkigare. Vi skapar mindre intressant stoff, samtidigt som vi hungrar efter allt mer nyheter som drar uppmärksamheten från den ensliga obekväma jävla fällstolen i gästrummet.

En perfekt storm för Ica-Stig.

Skynda på med sprutan Tegnell, annars kommer den här bloggen börja handla om skrivbordsstolar och skärminställningar.

Fy fan.

Posted on

Det var väl tråkigt.

En svartvit bild på Gällivare Torg får illustrera denna text. Förlåt Gällivare.

Det är helt otroligt hur tydligt återkomsten efter semestern är ett antiklimax.

Man ser fram emot styrkan i kontrasten. Kontrasten mellan ett stillasittande, passivt, närmast rent vegetativt tillstånd, och en hets och stress i pitcher, i budgetar och i att ta saker som utvecklingssamtal på ett sådant allvar att man närmast får näsblod.

Ett vanligt år brukar man beklaga sig över den där kontrasten, kokettera över den. ”Har inte fått igång hjärnan ännu och nu har jag plötsligt 300 rödflaggade mail i inkorgen”. Man suckar och stönar. Men man tycker samtidigt att det är lite skönt. Att livet berikas av kontraster. Att man får återgå till att vara en tänkande, effektiv människa som klarar av något mer än att blåsa upp en strandmadrass på en dag.

You don’t know what you’ll miss till it’s gone.

Nu finns inte den där kontrasten kvar på samma sätt. Delvis är kanske tillvaron lite lugnare: svårt att säga att pitchprocesserna står som spön i backen, färre hetsiga kunder som genast måste lösa de där projekten de prokrastinerade i juni. Men det är också svårt att ta den där uppstarten på riktigt samma bultande blodkärl i tinningen-allvar. När pandemin rasar och ekonomin kraschar kan det liksom vara svårt att riktigt lyckas elda upp sig över en ny Facebook-design eller någon Influencer-kampanj eller det förskräckliga och/eller smarta i en Åkestam kampanj med könsord.

Vardagen i ankdammen utspelar sig i ett gråaktigt skimmer, där toppar och dalar skalas av. När man bara får sitta vid vartannat bord känns aldrig Riche helt tomt, men heller aldrig helt fullt. Ingen kräks, hånglar eller slåss på en reklamgala över videolänk.

I allt detta saknar man kontraster, äkthet och den energi som kommer av att interagera med massa människor. Man saknar en vardag som är levande, och som slipper stå i relation till en pandemi.

Det handlar väl i grunden bara om att bita ihop, kämpa sig igenom detta och försöka se ljus i slutet av tunneln.

Allt prat om ”new normal”, om att allt kommer bli distansarbete för all framtid och att gamla tiders stadspuls bara kommer leva som ett nostalgiskt minne fick Jerry Seinfeld att reagera in en fin text:

Energy, attitude and personality cannot be “remoted” through even the best fiber optic lines. That’s the whole reason many of us moved to New York in the first place. 

Real, live, inspiring human energy exists when we coagulate together in crazy places like New York City. Feeling sorry for yourself because you can’t go to the theater for a while is not the essential element of character that made New York the brilliant diamond of activity it will one day be again. 

You say New York will not bounce back this time.

You will not bounce back. In your enervated, pastel-filled new life in Florida. I hope you have a long, healthy run down there. I can’t think of a more fitting retribution for your fine article.

This stupid virus will give up eventually. The same way you have.

We’re going to keep going with New York City if that’s all right with you. And it will sure as hell be back.

Gud vad man längtar till den dagen.

Posted on

”Digerdöden har verkligen inneburit en möjlighet att accelerera vår digitalisering”

Det är sedan länge accepterat att det finns ett parallellt universum på LinkedIn. Ett universum befolkat av livscoacher, framgångskonsulter, growth entrepreneurs och andra märkliga varelser. Ett universum där det inte finns några svagheter eller misstag, där alla gör 5 000 situps, startar 3 bolag, läser ett par böcker om framgång och startar en podcast innan klockan 4 varje morgon.

Granne med detta universum ligger corporate-universet, det som kommer till uttryck i årsredovisningar, pressreleaser och ”all staff emails”. Dessa två univers är klart besläktade. I dem finns inga problem, inget jobbigt, bara ”utmaningar som kommer stärka oss på lång sikt”.

Utanför dessa univers finns den riktiga världen.

En enkät från Karlstads universitet om folks vanor under corona visar att vi äter väldigt mycket, och dricker väldigt mycket. När pandemin är över svarar många att de vill sluta dricka så mycket alkohol och äta mindre onyttigt.

– Vi är skärmtrötta och sugna på upplevelser, men det vi längtar efter mest verkar vara just den vanliga gamla vardagen, menar Erik Wästlund som analyserat studien.

Mänskligheten är trötta, feta och småpackade. De längtar tillbaka till det gamla vanliga. Till jobbet, till kaffebryggaren på kontoret. Till ”Din Mamma Jobbar Inte Här”-lappar, jobbiga praktikanter och skrivar-trassel.

Men mänskligheten får inte bestämma. Likt en skoltrött drömmare överkörd av en vattenkammad elevrådsordförande kommer mänskligheten få rätta in sig under Corporate- och LiknedIn-världen. Där det bara finns möjligheter, där man inte kan vara trött, där pain is just weakness leaving the body.

Enligt den doktrinen är Corona-pandemin en ”möjlighet att accelerera digitalisering”, ”effektivisera processer”, ”streamlina vår organisation och våra resurser”. (Gud vet hur dessa krafter hade angripit digerdöden eller Titanics undergång.)

Branscher kommer centraliseras, de stora bli större.

Amazon kommer bli lite mer dominerande.

Allt skall schemaläggas, digitaliseras och göras över videolänk.

Robotar och AI kanske kan petas in på något relevant sätt?

Optimera, optimera, optimera.

 

Rory Sutherland (den brittiske reklam-krönikören bakom frasen ”A flower is just a weed with a marketing budget”) uttrycker intressanta frågetecken kring optimering. Hans senaste bok Alchemy har underrubriken ” The Surprising Power of Ideas That Don’t Make Sense”. Han argumenterar för att fantastiska resultat ibland kommer från irrationella, ologiska och spontana infall. Att en verklighet som hela tiden optimeras kommer leda till att alla gör samma sak hela tiden, med avtagande marginalnytta och tilltagande tristess.

Orlando Wood argumenterar i sin bok ”Lemon – How the Advertising Brain Turned Sour” för att kvantifiering, optimering och kortsiktig effektivitetsstyrning gjort att vi skapar tråkigare, mindre omtyckt och – på lång sikt – mindre effektiv reklam.

En annan illustration av skillnaden mellan det binära, fyrkantiga, mätbara och det mänskliga, taktila, skeva kommer från filmen ”Good Will Hunting”. Will Hunting (Matt Damon) briljerar för sin lärare (Robin Williams) med data fakta och kunnande. Eleven skriver läraren på näsan, Luke kan mer än Yoda, han har läst allt om världen, han kan varenda fakta om Italien, Rom och dess kyrkor även om han kanske inte upplevt dem personligen. Robin Williams, mindre kunnig om siffror och fakta men en man som rest och levt, säger då

-I bet you can’t tell me what it smells like in the Sistine Chapel.

Mic drop.

 

Vissa saker kan inte kvantifieras och optimeras. Vissa saker förds ur ineffektivitet, ur ett spontant möte vid kaffebryggaren, ur en trasig skrivare. Ur lite skit i hörnen.

Måtte vi få med oss det när vi går tillbaka till vardagen igen.