Posted on

Blir Darth Vader tafflig i Teams-möten?

Det finns en fantastisk sketch  av Eddie Izzard där han konstaterar att Dödsstjärnan i Stjärnornas krig måste haft en matsal. Han fortsätter med att spekulera i hur denna matsal kan ha sett ut, om Darth Vader på något vis förväntat sig särbehandling i kön, vad som kan ha stått på menyn.

Kontrasten mellan den där galet singulära, målmedvetna och mäktiga organisationen och det vardagliga i att man måste ställa tillbaka sin bricka i den där lilla vagnen med våningar efter att man ätit i en matsal är dråplig. Det liksom klär av det mäktiga och potenta i det onda imperiet. Sen börjar sinnet spinna vidare. Hur många jobbade i matsalen? Fanns det grupperingar bland personalen som snackade skit om chefen? Fanns det utvecklingssamtal? Teambuilding?

Har man en gång fastnat i det där blir sci-fi och andra dramer som bygger på absolut makt, eller helt svartvita uppdelningar mellan goda och onda, aldrig lika givande. Tengils riddare t.ex., trivdes de på jobbet? Fick de OB? De kan ju inte bara drivas av ondska, de måste ju vilja lägga upp fötterna och öppna en bärs på fredagen också?

En samtida fortsättning dök upp när jag kollade på Squid Game. (För den oinsatte handlar Squid Game om att en hemlig ond kraft tvingar folk att tävla i lekar om sin överlevnad). Hela Squid Game:riet sker i en överdådig och uttryckligen ondskefull anläggning. En feature är att alla tävlandes bilder finns på skärmar infällda i golvet i ett rum, sedan släcks bilderna när de dör. Direkt tänker man ”Vilken usel designer som drev igenom det där? Sjukt dyrt och opraktiskt interface? Måste bli smutsigt snabbt?”. Och sen tänker man att någon måste byggt det där jäkla golvet. Hade hen som byggde golvet möjlighet till fikarast? Ja, ni förstår.

Den här diskrepansen mellan image och vardag, mellan kejsarens drömda klädsel och faktiska nakenhet, finns inte bara i fiktionens värld. Verkliga företag, nationer, mäktiga personer hamnar, omedvetet eller medvetet, på ett slags piedestal. PR-byråer och medier bygger upp något som vi vet inte är sant, men som vi ändå accepterar.

Jag tror att anledningen till att vi köpt detta är att vi har haft förmånen av ganska trubbig insyn. Ignorance is bliss som man säger, och att inte behöva ha en kristallklar överblick av skillnaden mellan mental bild och verklighet besparar oss en hel del mentalt skav. Fram tills nu.

Det som sker i vår samtid är ett par parallella rörelser som gemensamt skapar en bizarr verklighetsbild av Izzard-mått. Först och främst har ett par människor blivit så barockt rika och mäktiga att deras image och persona blir guda-lika (alternativt Darth Vader-lika). Parallellt med det skapar internet och sociala medier en spridning av varenda liten aspekt av dessa personers privatliv som ibland står i bjärt kontrast till imagen. Och sist men inte minst har pandemin gjort att den vackra fernissa som lagts på innehållet då det tvättats via professionella medieföretag eller reklambyråer raskt rivits ner till förmån för avskalade teamsmöten och ogenomtänkta hemmaproduktioner.

Betrakta för ett ögonblick bilden ovan. Det är alltså Marc Zuckerberg, världens 5e rikaste människa och chef för världens mäktigaste medieföretag. Han firar USA:s nationaldag med att åka foilbräda med amerikanska flaggan i händerna. Han filmar detta. Och publicerar det.

Mannen i filmen ser ut som en sinnesslö jättebaby med nationalistiska tendenser och ett obefintligt sinne för estetik. Men han publicerar.

Här finns två scenarios. Antingen har världens största mediemogul suttit ner med ett team av världens 1000 smartaste PR-experter och cyniskt kalkylerat fram ett syfte med detta. Ett syfte som är så smart, manipulativt och mångfacetterat att det går vida över mitt förstånd.

Eller så har han inte det. Han har bara varit ute och foliat lite, plockat upp en flagga, kört loss. En polare filmade. Marc säger ”Schysst filmen blev. Med flaggan och solnedgången o så. Kan inte du skicka den till mig så lägger jag upp den på fejjan”.

Jag kan i ärlighetens namn inte bestämma mig för vilket scenario som får mig att må mest illa. Antingen har han enorm makt och använder den sjukt manipulativt. Eller så har han enorm makt och slarvar med den, hanterar den oansvarigt.

Ett annat exempel är när den gode Marc ville presentera att Facebook skulle bli ett Virtual Reality-företag. Utöver den direkta ”VR Marc? 90-talet ringde”-reaktionen kunde man notera två saker. Att han hade satt ihop en så sjukt stel produktpresentation att det var svårt att skilja avataren Marc från människan Marc. Samt att han oförklarligt nog i sitt perfekt inredningsarkitektade hemmakontor använde en flaska BBQ-sås som bokstöd. Genomtänkt och cyniskt, eller puckat? Jag kallsvettas över valet..

Och Marc är naturligtvis inte ensam. Elon Musk hanterar twitter som en personlig ventil för någon slags åsiktstourettes. Jeff Bezos startar ett fallos-symboliskt rymdprojekt och avslutar med att designa raketen som en bokstavlig fallos.

Så medan de här människorna blir mäktigare och mäktigare  (Elon gick just om Rockefeller som rikast i USA:s historia) blir bilden av dem som mänskliga allt tydligare. Antingen låter de den bilden komma fram för att är de cynisk genomtänkta, eller för att de är fumliga.

Vet inte vilken sorts chef jag helst hade haft på Dödsstjärnan.

Posted on

Balanced scorecard för medieköp?

De senaste 20 åren har ett dramatiskt skifte skett i relationen mellan annonserade företag och journalistik. I takt med att konsumenters beteende förändrats har majoriteten av annonspengarna flyttats från medier med en ansvarig utgivare till fria plattformar som Facebook och Google. Nu börjar en del annonsörer se en problematik med att deras reklam syns i okontrollerade sammanhang, och att deras annonsbudgetar stödjer plattformar som potentiellt kan sprida hatiska budskap. Bör annonsörer ta en pådrivande roll i frågan, och i så fall hur?

Problematiken har varit på tapeten flera gånger i olika vågor. I samband med amerikanska presidentvalet 2016 uppdagades Cambridge Analytica, samt hur hårt vinklade eller ibland helt falska nyheter fick spridning och skapade polarisering. Bland annat Dagens Nyheter uppmärksammade hur polarisering accelererades av ”Trollfabriker” som tjänade annonspengar på de klick som genererades av falska och hatiska inlägg. I olika omgångar under 2017 till 2019 har Youtube hotats av bojkott eftersom deras annonssystem varit för dåligt för att hålla isär extremistiskt innehåll och reklam. Som exempel kan nämnas hur reklam för Coop, Ica och Barncancerfonden syntes via klipp där personer med anknytning till Granskning Sverige hotade medarbetare på Expressen. 2019 bojkottade Nestlé och Disney Youtube efter att det uppmärksammats att pedofiler använder plattformens kommentarsfält för att leta offer.

Stop hate for profit

Nu, sommaren 2020, kommer på nytt rop om bojkott, den här gången med bakgrund i Black Lives Matter rörelsen och upprördhet kring hur rasism och vit makt-organisationer kan ta plats på Facebook. Initiativet ”Stop Hate for Profit” har backats av bolag som Ben & Jerrys, Patagonia, Reebok och Levis. Starbucks, den sjätte största reklamköparen på Facebook, har pausat all annonsering.

Och den här gången finns det en annan underklang i budskapet. Där det tidigare handlat mer om rent kommersiella grunder, att annonsören inte vill se sin reklam bredvid något som kan skapa en negativ effekt på imagen, vill man nu utmana Facebook som helhet. Även om min kampanj bara syns på ”trygga” delar av Facebook, så vill jag inte att annonspengar från mig går till att stödja en plattform där hat kan spridas.

Tidning med ansvarig utgivare

I grunden handlar detta om frågan om ansvarig utgivare. Alla medier behöver ha en sådan, någon som är ytterst ansvarig för innehållet i den publikationen. Om innehåll i en tidning, radio- eller tv-kanal ör olagligt eller falskt finns det någon att ställa till svars för det. Och som en följd av detta har de som driver publikationen ett naturligt motiv att granska och moderera innehållet.

Facebook däremot, ser sig inte som en publikation utan som en teknisk plattform. Likt ett telefonnät eller ett system för postdistribution. Och på samma sätt som Telias VD inte kan hållas ansvarig för hatfulla SMS som skickas kan inte Mark Zuckerberg hållas ansvarig för hat på Facebooks plattformar. På en principiell nivå tänker nog många att Facebook har rätt, men i ljuset av vilken enorm räckvidd bolaget har, och vilka enorma vinster de gör, finns det ändå en känsla att de borde ta ett större ansvar.

I den pågående bojkotts-rörelsen finns också en annan problematik som handlar om underliggande principer och mönster. Tittar man på själva frågan på bordet, att något borde göras åt spridningen av vit makt-hat, så håller nog de flesta med om det. Och om då Reebok och Starbucks hjälper till att skapa denna förändring så är ju det trevligt. Men tittar man på det underliggande mönstret, att stora börsnoterade företag påverkar hur medier och journalistik ser ut i samhället, då blir det mer komplicerat. Skulle vi stödja samma underliggande princip om vi tyckte annorlunda än företaget i den fråga som diskuterades för dagen.

Visst är Facebook ett enormt företag vars maktposition kan ifrågasättas. Men Starbucks som nu utmanar dem är även de ett gigantiskt bolag vars etik ibland ifrågasatts. Man talar idag ofta om syftesdrivna företag: Bolag som Patagonia hyllas för sin starka ståndpunkt om hållbarhet, Ben & Jerrys för sina uttalanden om jämställdhet och rättigheter. Men att hänga upp en positiv samhällsutveckling på börsägda bolag kan vara riskabelt.

Hulk Hogan

En parallell finns till berättelsen om Hulk Hogan och Gawker, berättad bl.a. i utmärkta Netflix-dokumentären Nobody Speak. Storyn såg ut att handla om den ekonomiskt pressade före detta wrestlaren som utmanade förlagsjätten Gawker och kämpade för människors integritet och rätt till privatliv. På ytan en fråga där många kan ställa sig på Hogans sida mot skvaller-sajten Gawker. Men sedan visar det sig finnas ett underliggande lager, där finansmannen Peter Thiel har använt Hogan som marionett. Thiel har finansierat Hogans advokater för att få till stämningen och i förlängningen konkursen för Gawker.  Bakgrunden är en personlig vendetta han haft sedan tidigare med Gawker. Plötsligt handlade målet snarare om miljardärers vilja att tysta obekväm fri press.

Peter Thiels var för övrigt den första externa investeraren i Facebook.

En av de andra rösterna som höjts på sistone för att sociala medier skall hållas ansvariga för sitt innehåll är Donald Trump (sic). Utspelet var en reaktion mot att Twitter markerade ett av hans inlägg som falskt. På en underliggande nivå fanns ett hot om att om man gjorde Twitter ansvarigt för sitt innehåll kunde Trump med flera sedan stämma dem så fort något de ogillade dök upp på plattformen.

Kort sagt är skärpunkten mellan yttrandefrihet, fri press, annonsörers kommersiella kraft och företags goda vilja en rörig plats, där goda intentioner kan komma från tvivelaktiga parter, och tvivelaktiga utspel kan komma från välmenta parter. I den fråga som vi har på bordet just nu finns en grundläggande fråga kring ansvar för innehåll kontra frihet att uttrycka sig, en fråga som är för stor och allvarlig för att hitta ett kort svar på. Men det finns också en fråga kring annonsörers inblandning i hur medier fungerar som är mera konkret.

Vindflöjel

Att företag vill ansluta till goda initiativ är varken nytt eller nödvändigtvis problematiskt. Men det som kan ifrågasättas är hur genuina, hur långsiktiga och hur välriktade dessa stödinsatser är. Bolag som lägger upp en regnbågsbild i sociala medier men samtidigt är inblandade i rättsprocesser för att olagligt avskedat anställda på grund av bakgrund eller läggning. Bolag som går i försvar av jämställdhet men bara har medelålders män i styrelsen. Bolag vars bojkotter av sociala medier kanske inte håller mycket längre än den tid man kan få positiv PR i frågan. Det behövs, kort sagt, lite struktur för den här typen av insatser.

Det positiva är att en läxa redan är gjord på andra områden än media. När det gäller HR, när det gäller miljöfrågor, när det gäller arbetsförhållanden hos underleverantörer i fattiga länder. Där finns redan principer kring hur man använder balanced scorecard för att skapa transparens, enighet, långsiktighet och mätbarhet kring dessa frågor, från marknadsavdelning ända upp till styrelse och ägare. När det gäller hållbarhet finns FN:s 17 hållbarhetsmål som ett rättesnöre. Genom att ansluta sig till globalt överenskomna mål slipper det enskilda bolaget hitta på egna initiativ eller program som riskerar att bli felriktade eller kortvariga.

GARM

Det är något liknande som kan behövas på mediesidan. Inte att ett gäng marknadschefer skjuter från höften när en ny fråga dyker upp på agendan, utan att ett centralt, övergripande organ (hej Sveriges Annonsörer?) gör ett gediget arbete med att tänka igenom vad som kan vara rimliga ambitioner för den som vill sätta en högre standard för sina medieköp. På global nivå finns The Global Alliance for Responsible Media (GARM), men det är en ganska vag och bred ambition. Jag tror det behövs något mer konkret, påtagligt. En standard som sedan hela bolaget kan enas om att följa, som förankras från ägarled ner till den avdelning och byrå som arbetar med medieköp. Att även om det inte är det mest kostnadseffektiva eller intäktsbringande i alla lägen, så skall alla våra reklamköp följa dessa standarder. En snygg ikon man kan sätta längst bak i årsredovisningen. Ja ni förstår.

Det är fantastiskt att frågan om ansvar kring hur hat och falska budskap sprids i världen förs upp på agendan. Det är fantastiskt att många stora och starka parter tar aktiv del i detta. Det gäller bara att tänka efter noga kring hur man skall formera arbetet framåt.

 

Posted on

Detta hände medan vi kollade på Mark Zuckerberg..

  1. Alla som nu fokuserar helt på Mark Zuckerbergs vittnesmål i kongressen missar ett annat viktigt skeende, vilket uppmärksammats av bland annat Henry Farell som är professor of political science and international affairs vid  George Washington University. Det pågår en konflikt mellan Facebook och EU om data-integritet vilket han kommenterat initierat på Twitter.

Utfrågningen i kongressen kommer troligtvis få en viss påverkan (justerade policies av Facebook, likt de gjort tidigare, t.ex. när man tog bort möjligheten att göra tävlingar där man taggar in vänner). Vad som händer med Facebook i Europa kan ha betydligt mer dramatiska följdverkningar, inte minst sedan ett domslut här om dagen.

Detta har hänt: 2015 tog en ung advokat och privatlivsaktivist vid namn Max Schrems ett rättsfall i Irland, där Facebooks europeiska verksamhet är baserad. Han hävdade då att Facebook , genom att överföra personuppgifter från EU till USA, exponerade dem för massövervakning och därmed bryter mot EU: s privatlivslagstiftning.

Max Schrems

Ingen av de stora aktörerna i USA tog detta fall på något större allvar: en ensam aktivist-advokat med enorma anspråk kring hela EU och Facebook kan ju rimligtvis inte bli något av??

Jodå. Den irländska högsta domstolen konstaterade att storskalig övervakning faktiskt hade hänt. Målet gick vidare till EG-domstolen för att sätta beslut på europeisk nivå. EG-domstolen utfärdade en riktig käftsmäll till dom. De upphävde i praktiken det lilla pragmatiska handshake-arrangemang EU och USA gjort dör att tillåta företag att överföra data.

Nu tog det hus i helvete. Googles Eric Schmidt lindande inte in sina åsikter utan sade att hela Internet hotades av domslutet.  Pragmatiska politiker insåg att ett hotat internet inte lät som en så bra grej att låta hända under sin mandatperiod. En panikinsats från EU och USA inleddes för att förhandla fram ett nytt arrangemang (Privacy Shield) för att åter tillåta dataöverföring mellan regionerna.

Just när man tror att man hittat en lösning framåt tar Schrems tog ett nytt fall i Irland mot Facebook. Den här gången tar USA det på allvar och arbetar bakom kulisserna med Facebooks advokater för att förhindra en till katastrof.

Det fungerade inte. 12 april 2018 släppte den irländska domstolen sin dom. De har funnit att det pågår ”urskillningslös masshantering ” av europeiska medborgares personuppgifter genom amerikanska övervakningsprogram. De har nu hänvisat ärendet till EG-domstolen för vidare överväganden

Det här kan få dramatiska följdverkningar: Antagligen kommer EG-domstolen ta bort Privacy Shield, vilket tar bort amerikanska företags möjlighet att överföra data till USA. Detta är ett problem på massiv skala. Inte bara den globala aspekten av sociala medier, utan också E-handel (Google Analytics, Amazon etc) påverkas i grunden. Och om relationen mellan EU-domstolen och amerikanska intressen var frostig tidigare, så har det ju inte hjälpts på traven av en Trump i vita huset och ett Facebook under granskning kring Cambridge Analytica.

EU-domstolen sitter nu med ett extremt viktigt beslut framför sig. Om man inte är försiktig i skrivningar och riktlinjer kan påverkan bli enorm. Eric Schmidt överdriven såklart när han målar ut internets död. Men det kan bli rätt illa..

Posted on

Lyckan, nyttan och mobilberoendet

Google har tidigare haft en anställd med titeln ”Product Philosopher and Design Ethicist”. Detta kan ju låta flummigt och överflödigt men baserar sig på det faktum att en liten grupp tekniker i Silicon Valley med sitt dagliga arbete påverkar en miljard människors dagliga liv. Ibland (ofta?) utan att ha full koll på alla följdverkningar detta kommer få över världen.

Ett praktiskt exempel: när jag söker på Google Maps efter en vägbeskrivning är förstavalet hur man tar sig dit med bil. Anta att Google skulle ändra detta för alla miljarder människor som använder Google Maps till att sätta kommunaltrafik som förstaval istället och att man aktivt får klicka ”åka bil” istället för att komma dit. Anta att denna lilla nudge innebär att 1 % av den miljard människor globalt som använder Google Maps varje månad väljer att åka kommunalt en gång till per månad. Det skulle innebära 120 miljoner resor per år…

Fenomenet är intressant ur flera perspektiv. Först och främst knyter det in till människans inneboende lathet och vilja att ta enklaste vägen även om det inte är helt rationellt. Nobelpristagaren Richard Thaler har skrivit mycket om detta, och det är också en central del inom UX och konverteringsoptimering. Många har säkert sett studier där e-handlare byt plats på köp-knappen i kassan på hemsidan och ökat konverteringen med 25%. Tristan Harris, designetikern från Google som jag nämnde i inledningen, har skrivit en omtalad artikel om alla de knep som finns för att påverka människor genom design.

Den andra intressanta delen är hur internet, fri rörelse av information och global handel gör att fenomen på kort tid får global spridning och därmed kan få en stor inverkan.  Nya siffror från We Are Social  visar att 53 % av världens befolkning använder internet, 42 % (3,2 miljarden människor) använder sociala medier. Thailand, Fillipinerna och Brasilien är tre exempel på länder där man i snitt är online mer än 9 timmar per dag (Sveriges notering ligger på 5 timmar 53 minuter). Samtidigt är framtagandet av denna teknik och dessa tjänster väldigt centrerad. Snapchat med drygt 200 miljoner användare, har bara 2 000 anställda varav närmare 90 % sitter på USAs västkust. När Facebook köpt Instagram 2012 hade appen37 anställda och 35 miljoner användare..

Dessa faktorer blir relevanta i relation till den pågående diskussionen kring ny tekniks inverkan på våra liv och vår lycka. Och det skapar såklart funderingar när man tittar på enskilda faktapunkter som cirkulerar. Till exempel tittar vi på mobilen 150 gånger per dag, vi rör vår smartphone oftare än vi rör vår partner eller att  de som följer politik via sociala medier får sämre koll.  I ämnet teknik och lycka finns en intressant studie från Center for Humane Technology där man bett konsumenter bedöma om de efter att använt en app känner tillfredsställelse eller ånger.

Högt på tillfredställelse-listan hittar man meditations-appar, tränings- musik- och väder-appar. Bland de som ger ågren återfinns – förutom spel- och dejtingappar – världens största sociala medie-appar.

Studien visar vidare att de som är nöjda med en app generellt är de som använder den mer begränsat. De som gillar sitt Instagram-liv är sådana som i snitt använder appen under 30 minuter per dag, medan de som ligger närmare timman har en tydlig Insta-baksmälla i efterhand.

I en utmärkt avsnitt av poddcasten Waking Up  pratar

Tristan Harris om problematiken när sociala medier som tar en så stor del av våra liv optimeras efter en kvartalsekonomi och en annonsaffär. När man vill maximera konsumenters tid på plattformen blir det enkelt för den som jobbar på Facebook att skruva algoritmerna mot innehåll som skapar snabba reaktioner, snarare än något utmanande och jobbigt som kanske känns givande på lång sikt. På teknikjättarna jobbar mängder av människor med gamification och testar fram hur många notifications, snaps, mail som skall dyka upp för att det skall kännas lockande.

Så vad blir då slutsatsen av detta? Bör vi förbjuda mobiler i skolan, lagstifta kring sociala medier, skicka alla svenskar på teknik-detox ett par gånger per år? Nej, i min mening är det helt fel slutsats att dra. Folk behöver vara mer informerade om de tekniker och drivkrafter som ligger bakom sociala medier och smartphones men sen behöver folk också få dra signa egna slutsatser och fatta sina egna beslut. Ett par saker vi inte får glömma:

Det tar tid att vänja sig vid nya fenomen. Tänk på ny teknologi som förbättrat för världen och det går säkert att komma på ett par. Tänk sedan på sådant som varit negativt för mänskligheten men ändå fått ordentligt fäste – det är desto svårare. Ändå har många av positiva saker fått kritik initialt.

Att man subtilt försökt påverka folks sinnen är inget nytt (se på hur psykologi använts till produktplaceringar i TV, instore, etc etc). Att ny teknik ger övertalningstekniker en ökad global räckvidd har också skett tidigare (spam/nigeriabrev).

Teknik-jättarna är inte goda. Men de är inte onda heller. Teknik-jättarna vill bara tjäna pengar, och de försöker maximera tiden du tillbringar på deras plattform för att de tjänar pengar på det sättet. Men de försöker inte ta över ditt liv eller regeringsmakten. Och de går att välja bort.

Folk behöver själva få välja vad som är bra användande av tid. Om ingen fick äta skräpmat, feströka, ta ett glas BiB på helgen eller slösa 48 timmar på Netflix – bara för att man kanske i efterhand känner viss ånger, ja då skulle det bli ganska tråkigt i längden. På samma sätt är det med det digitala. man behöver själv kunna besluta om man tycker att Snapchat är livet på en pinne eller bortkastad tid och det går inte att generalisera ett sådant beslut för hela befolkningen.

Över tid sker en självreglering och vårt beteende mognar. Vi skaffar spam-filter, utvecklar en skepticism till TV-shop, etc etc. Ett tydligt exempel kan vara smartphones med kamera, där jag ser att min generation kommit över en puckel i användande och hittat en balans, medan det är föräldragenerationen (som inte varit heavy users så länge) som glatt står och filmar hela bröllopsceremonier med en stor iPad.

Det blir lätt att glömma de positiva effekterna av teknisk utveckling. Ett fenomen KAN innebära för-och nackdelar samtidigt. Som exemplet med Google Maps visar finns det en enorm potential till positiv påverkan, och även om man väger in nackdelarna är ju de fördelar man kan få av smartphones, internet och sociala medier fantastiska. Tittar man på det aktuella ämnet om mobiler i skolan tycker jag man landar ganska enkelt i detta: unga bär med sig mobiler som är extremt centrala i deras sociala liv. De är uppkopplade mot all världens kunskap och som framöver bara kommer öka i sofistikeringsgrad och relevans i våra liv. Nog måste då svaret vara att vi behöver hitta ett sätt för unga att använda mobiler på ett konstruktivt sätt i skolan, snarare än att förbjuda dem. Förbjud inte saken utan sätt rimliga förhållningsregler för beteende, så behövs inga special-regler kring just mobiler. Likt civilrätts-professor Mårten Schultz så utmärkt uttrycker det på Twitter

 

Posted on

Kommersialiseringen av Instagram fortsätter – såklart.

Ganska nyligen dök Instageddon upp på radarn. Det faktum att Instagram ändrat sina algoritmer och tagit bort möjligheten att nå ny räckvidd via hashtaggar innebar ett dråpslag för organisk räckvidd. Influencers rapporterade om halverat engagemang på sina poster. Det var då tydligt att Instagrams ägare Facebook börjar skruva plattformen mer åt att generera annonsintäkter. 

Man gjorde ju samma drag med Facebooks huvudplattform efter 2013. De mest cyniska graderna lägger utvecklingen i denna period direkt mot aktievärdet på Facebook.

Fortfarande finns organisk räckvidd kvar på Instagram stories. Men även här behöver man bara titta till Facebook för att inse att den lyckan kommer bli kortvarig: Facebook Live Video åtnjöt stark organisk räckvidd en väldigt kort period innan man ströp kranen. Naturligtvis kommer Stories gå samma väg.

Parallellt släppte Instagram sin officiella annonsmärkning. Istället för massa hemmasnickrade hashtags som #ad och #samarbete fick man en uppstyrt enhetligt annonsmärkning. Samtidigt fick Instagram över en natt 100% koll på alla naitive/content-affärer som genomförs på deras plattform. Utöver att få full statistik och data kring detta och därmed insikt om vad som funkar, öppnar man för att skapa egna intäkter på området. Sampaketera detta innehåll med köpt annonsering blir ju en väg man kan tänka sig, inte minst när den organiska räckvidden stryps. På sikt kanske man kommer vilja dela vinster från influencer-kampanjer med influencern, likt Spotify eller AppStore som tar en procent på intäkter för användande av sin plattform.

Senaste steget i att koppla Instagram tydligare till att driva försäljning och bli en effektiv annonskanal är Shopable posts. Detta annonserades först i november förra året, men börjar nu rullas ut i USA i samarbete med plattformen Bigcommerce. 

Instagrams egna uttalande om funktionen säger en hel del.

”De flesta av dagens shoppingupplevelser på mobila enheter tar personer direkt från skyltfönstret till kassan – utan att ge kunderna möjligheten att överväga en produkt och få mer information. Men i en intern undersökning fick vi veta att en stor majoritet av inköp tar en dag eller längre tid att genomföra, och att endast 21 % av inköpen görs inom en dag.2 Eftersom vi vet att instagrammare gärna upptäcker saker på plattformen, och att personer tar sig tid för att bättre förstå produkterna som de är intresserade av, ger det här testet vårt community värdefulla steg innan de gör ett inköp.”

Det är helt klart en genomtänkt uppdatering baserad på konsumentinsikter om köpbeteende digitalt. Instagrams uttalande fortsätter:

”Varje inlägg kommer att ha en ikon för att visa mer information längst ned till vänster på ett foto. När en användare trycker på ikonen visas en tagg på olika produkter i inlägget – upp till fem produkter och deras priser visas. När användaren väljer en tagg öppnas en ny vy med detaljerad information för produkten. Den här funktionen ger kunden viktig information tidigt under processen utan att han/hon behöver lämna Instagram-appen för att söka efter den.”

Här kommer vi såklart lite närmare pudelns kärna: att kunna söka mer information om produkter utan att behöva lämna Instagram (och därmed gå in i konkurrenten Googles univers). Instagram försöker växa sin domän till att täcka hela resan – från inspirerande content via influencers, via köpt räckvidd, till produktinformation och köp.

En annan nyhet som just släppts är Instagram Story Polls. Den positivt inställde skulle kunna säga: hey, de kanske kommersialiserar mycket, men de balanserar det i alla fall med att släppa ny rolig funktionalitet för användarna! Den cyniske (ja, det är jag) ser det snarare som en teknik för datainsamling. Genom att företag kan ha omrösrningar i sina Stories genereras data – inte bara om HUR  konsumenter har röstat, utan även vilka som engagerat sig nog ATT rösta. Denna data kan sedan bli ett verktyg i att mäta engagemang, men även bygga pooler av konsumenter att göra riktad reklam mot, s.k. retargeting.

Sammanfattningsvis börjar Instagram nu allvarligt titta på att kommersialisera på sitt engagemang och sin räckvidd på över 800 miljoner användare. Inga överraskningar där, det finns i grunden inga gratisluncher och det är positivt för annonsörer med mer genomtänkta och kvantifierbara annonslösningar.

Än så länge gör Instagram allt smart, men det gäller att fortsätta balansgången mellan det kommersiella och det inspirerande för att inte trötta ut användarna.