Vi står inför en sådan sjukt stor och omvälvande förändring när det gäller artificiell intelligens och självlärande system. Det är förändringar som inte bara kommer förändra våra liv, utan som också lyfter en del existentiella och etiska spörsmål.
Låt oss börja med en definition från Wikipedia. In computer science AI research is defined as the study of any device that perceives its environment and takes actions that maximize its chance of success at some goal. Colloquially, the term ”artificial intelligence” is applied when a machine mimics ”cognitive” functions that humans associate with other human minds, such as ”learning” and ”problem solving.
Alltså en maskin som inte bara utför en fördefinierad uppgift utifrån ett fördefinierat mönster utan även tar till sig info och utvecklar effektivare vägar att nå sitt mål.
Efter att länge varit Sci-Fi dyker det upp alltmer praktiska applikationer av detta. Några exempel inkluderar;
- Elon Musks AI slår världens bästa Dota2-spelare (och får vissa av dem att överväga att sluta )
- IBM:s AI Watson analyserar 20 miljoner studier i onkologi och räddar kvinnas liv genom att hitta diagnos läkare missat
- Facebooks AI effektiviserar språket bortom mänsklig förståelse (vilket ger Facebook skrämselhicka och får dem att stänga ner den)
- McCann Japan testar AI som Creative Director
Denna utveckling kommer såklart bara att accelerera vidare. I mitt tidigare inlägg om botar finns exempelvis funderingen kring självkörande bilar: Om ett system av 5 000 självkörande bilar på ett år får 5 000 års erfarenhet av att köra bil – kommer vi då att låta människor med sin begränsade erfarenhet och dåliga omdöme köra bilar?
Max Tegmark
Och någonstans här dyker vi på en intressant brännpunkt: Hur skall vi hantera att vi människor vill fortsätta bestämma, trots att vi kanske inte är mest kvalificerade? I ett jättebra avsnitt av Sam Harris poddcast (tipstack Mattias Behrer) pratar Sam med svensk-amerikanske fysikern Max Tegmark om just detta. Det är värt att lyssna på av flera anledningar, men jag plockar ut ett par intressanta saker:
Max ser en ganska direkt liknelse mellan mjukvara och mänsklig intelligens. Skillnaden historiskt sett har varit tanke kapacitet och förmågan till eget lärande. När AI nu jämnar ut de skillnaderna blir det svårt att dra en gräns mellan de två utan att lägga på ett känslomässigt mänskligt filter.
En följd av detta blir då att vi blir tvungna att se mänskligt medvetande som ett ”sjävändamål”. För att konkretisera varför en människas sinne är viktigare än en AI blir detta särskiljaren. Cogito ergo sum som Descates brukade säga.
Sen kommer även denna podd in på det intressanta i att den mest kvalificerade inte får fatta besluten. Eftersom mänskligheten alltid kommer behöva låsa in AI för att ha kontroll över den (ha en off-knapp så att det inte blir Terminator av alltihop) har han en liknelse. Tänk er en värld befolkad endast av femåringar. I den här världen finns en vuxen, inlåst i ett fängelse. Den vuxne försöker hjälpa femåringarna att klara sitt liv så gott det går. Men frustrationen är såklart påtaglig. Det är trots allt femåringar, med begränsad intelligens, motorisk förmåga och impulskontroll. Den vuxnes instinkt skulle ju vara att försöka rymma ur fängelset för att kunna hjälpa femåringarna så bra som möjligt, för att kunna ta hand om dem.
Femåringarna däremot, inser att en frisläppt vuxen skulle ta över helt, införa nyttig mat, godis bara på lördagar, hjälmtvång och massa annat tråkigt. Femåringarna vill hitta en balans, där de utnyttjar den vuxnes kunnande, men inte ger den vuxne tillräckligt med verktyg för att kunna rymma.
Där har vi den nära framtiden. AI kommer snart vara en realitet, en realitet som kommer påverka mycket i vårat samhälle och som måste hanteras på ett säkert vis. Annars finns risken att den tar över våra liv.
Det är vi som är femåringarna nu.
One Reply to “Bara att inse: Vi är femåringarna nu”